|
Äntligen
är valpen vuxen
Äntligen, och inte en dag för tidigt, är
min valp en vuxen hund. Det tog en hel evighet, hela tre år och sex
månader.
Att golden retriever är en ras som
utvecklas långsamt är väl känt. Men denna fransos har snudd på slagit
rekord i senfärdighet. Både när det gäller fysiken och hjärnan.
Det finns många som tycker att golden är
en relativt enkel och okomplicerad ras. Det finns naturligtvis
individer som är det, men de finns även de som inte är det. Som mitt
krutpaket Reddy.
Jag tycker att jag har viss rutin på att
fostra goldenvalpar men denna hund har frestat hårt på tålamodet. Det
är tur att han är en sådan gullig och charmig hund. Men husse har hela
tiden haft honom som favorit hur jobbig han än har varit.
Vad är det då som varit jobbigt? Till att
börja med så är det en otroligt aktiv och nyfiken hund som vill ha
koll på allt. Vilket resulterar i en hund som är svår att få kontakt
med. Han ska bara.... Jag har lagt ned mycket energi på
passivitetsträning. Tack och lov gav den gott resultat.
Dåligt ledarskap kanske? Nej då han vet
vem som bestämmer men han är så nyfiken och envis och lite styvnackad
vilket kanske inte är så rastypiskt.
En god vän som har lång erfarenhet av att
föda upp och att träna golden och som följt hans uppväxt har hela tiden
sagt att det är mycket varg i honom. Och det ligger något i det.
Han är en vaksam hund och väljer vilka
han gillar och vilka som han vill bli gullad med. Övriga ser han inte.
Även om de lockar med godis. De som han däremot väljer får massor med
kärlek och en jättehund i knät för han är en riktig kelgris.
Han var aldrig en jobbig valp inomhus som
bet och tuggade eller var allmänt stökig. Och han blev rumsren på
nolltid.
Det var ute som han var jobbig. Han tog
min koppelträning till en ny nivå. Och alla jobbiga hundmöten. Han
vill absolut fram och hälsa vilket han aldrig får men så gärna vill.
Sedan har vi det här med viltet. Han är
precis galen i att fara efter vilt. Vi har låtit honom spåra vilket
han är duktig på och gillar skarpt. Vi har ett godkänt anlagsprov men
ett trasigt knä har förstört sommarens vidare spårträning.
De flesta golden älskar mat. Men det gör
inte Reddy. Han äter lite när han är hungrig och äter ibland inte
alls. Övervikt är inget problem för honom. Som belöning när vi tränar
vill han ha en leksak. Godis är inget han anstränger sig för.
Att Reddy inte var en lydnadshund förstod
jag tidigt. Här är det skogen som gäller. Han älskar och apportera och
bär precis vad som helst. Husse testade och gav honom en tre kilo tung
rörtång och den bar han glatt omkring. Han hämtar även husses snusdosa
på kommando. Reddy är duktig på att bära fåglar och bär dem så fint.
Problemet är jag som inte tycker om att hantera döda fåglar. Det blir
bollar och dummies och andra pryttlar istället.
Hundutställningar tycker han är pest och
pina. Han vill verkligen inte visa sig. Jag tycker att det är synd men
vill han inte så slipper han. Han får vara stilig hemma och vi gör
annat istället.
Reddy tycker om andra hundar. Stora eller
små, mörka eller ljusa det spelar ingen roll och de han inte gillar
nonchalerar han. Han har alltid varit förtjust i tikar. Vilken hane är
inte det? Men han hade en period då han bara föll i trans han såg
eller kände lukten av en tik. Och hon behövde inte ens löpa. Det var
också en jobbig tid. Minns att jag satt i skogen och grinade vid ett
tillfälle över denna jobbiga hund.
Under en lång tid har jag bara låtit
honom vara. Vi har koncentrerat oss på koppelträning, inkallning och
passivitet. Allt annat har fått vänta. Vi har lekt mycket ihop och på
så sätt fått en bra relation.
Men nu tre och ett halvt år gammal känns
han vuxen. Han går sedan länge fint i kopplet. Han kommer snabbt när
man ropar på honom även om det finns störningar i närheten och
hundmötena går galant både med och utan koppel.
Han är numera en lugn och trevlig hund
inomhus som det är full fart på utomhus. Och han är kontaktig
och läraktig så lydnadsklass 1 borde inte vara svårt.
Bättre sent än aldrig... Och skam den som
ger sig.
Anette H
|
