|
Om hunden som slutade lyda
Text & foto: Anette
Hellgren
Denna artikel är tidigare publicerad i
Golden Nytt Nr 1 2004.
Husse brukar säga att gå ut med vår
7-åriga goldentik Smilla, är som att köra en Ferarri. Hon är snabb,
vaksam, lyhörd och har humor. Hon är spejaren som varskor om möte
med andra hundar eller vilt annalkas så att vi kan kalla in våra två
hanhundar som inte är fullt lika lydiga.
Smilla går nästan aldrig i koppel och
när hon gör det så går hon fint vid vänster sida med löst hängande
koppel. Det skulle aldrig falla henne in att dra i kopplet, jaga
vilt eller sticka fram till en annan hund såvida hon inte får ett
varsågod förstås. Då kan hon hitta på lite vad som helst. Smilla är
en hund vi litar på till hundra procent.
I mitten av november lades Smilla in
för en operation. Det var inget allvarligt men den innefattade
narkos, ett flertal stygn och tratt på huvudet. Hon skulle dessutom
hållas kopplad de närmsta veckorna.
Hon kom hem efter operationen vinglig
och rödögd med en jättetratt runt halsen. Det gjorde ont i oss att
se henne men vi försökte att behandla henne som vanligt. Att tycka
synd om en hund gör det bara värre för den så vi klappade om henne
och beundrade hennes fina tratt istället.
Hon hämtade sig snabbt efter
operationen. Efter tre dagar ville hon leka med sina brorsor, med
tratten på. Hon var sitt vanliga pigga jag igen.
Tiden gick och så var det dags att
släppa henne lös men hon fick fortfarande inte leka med andra
hundar. Sagt och gjort vi släppte henne och hon försvann
bokstavligen.
Jag tänkte jag hon måste väl rusa av
sig hon har ju massor av spring i benen. När jag ropade på henne kom
hon inte. Jag prövade igen, den här gången med pipan. Men ingen hund
kom. Efter ett flertal visslingar kom hon skuttande emot mig med en
pinne i munnen och en min som sa ”du kan inte ta mig”. Jag kallade
in henne igen – utan resultat hon bara hoppade undan och skrattade
åt mig. Till slut fick jag tag i henne och kopplade upp henne. Då
får du väl gå i koppel istället om du inte lyder.
Vår promenad fortsatte med koppel och
hon började med att streta och dra och for från den ena sidan till
den andra och kastade sig över alla lukter. Hon var helt hopplös.
Vad hade hänt med min underbara tik,
hon som var som en Ferrari och som man alltid kunde lita på?
Väl hemma tog jag fram en bok som jag
hade lånat av en god vän. Förstå din hund av Jan Fenell, det kan
kanske vara lämplig läsning för en som förlorat kontrollen över sin
hund tänkte jag.
Redan innan jag började läsa boken så
anade jag var problemet med Smilla var. Hon hade tagit på sig
ledarskapet över flocken, både över folk och fä.
I samband med operationen så släppte vi
på en mängd rutiner som vi annars följer naturligt utan att tänka på
det till vardags, men nu hade vi givit vika för
sjuklingen.
Jasså vill du gå och lukta där lilla
vän så gör det, och där också, ja in i busken också vänta bara så
följer matte efter. Vill du komma och ligga i sängen lille vän,
vänta så lyfter jag upp dig, ja ta du hela husses säng han kan sova
i gästrummet. Ligger du skönt nu? Sitter du här och vill smaka lite
av mattes mat, ja men varsågod ta mattes mat du. Du har det ju inte
så roligt du med tratt och allt och så vidare. Det var ju egentligen
inte så konstigt att hon trodde att det var hon som bestämde.
Åter till Jan Fennels bok. Hon är en
framgångsrik engelsk uppfödare sedan många år av springer spaniels.
Hon gästar regelbundet radio- och tv-program för att dela med sig av
sina erfarenheter.
I sin bok beskriver hur hon arbetar med
hundar för att bli den naturliga ledaren som hon utvecklat efter att
ha studerat hur vargflockar agerar.
Jan Fenell blev inspirerad av
hästtränaren Monty Roberts som hon såg rida in en unghäst på mycket
kort tid. (Han som pratar med hästar, ni vet, boken och filmen med
Robert Redford). Han har för övrigt skrivit förordet i hennes bok.
Mycket av det som hon skriver om känner
jag igen sedan tidigare men inte allt och jag fick mig en
tankeställare.
Jans Fenells metod
Metoden bygger på fyra separata
moment. Vart och ett har samband med de speciella situationer då
flockens hierarki etableras och betonas, enligt Jan Fenell.
-
När flocken återförenas efter en
separation: vem är nu ledare?
-
När flocken angrips eller fara
hotar: vem ska skydda den?
-
När flocken går på jakt: vem ska
leda den?
-
När djuren äter: i vilken
turordning äter de?
Enligt Jan måste hunden ständigt få
signaler från ledaren om att det är den som bestämmer.
Efter att ha läst boken utformade jag
ett program som jag trodde kunde fungera för min olydiga tik. Jag
arbetade med nonchalans, stadga, kontakt- samt koppelövningar.
Eftersom Smilla ingår i en flock av tre golden fick alla ta del av
träningen, vare sig de behövde den eller inte.
Återförening, vem är
nu ledare?
Varje gång jag varit ifrån min
flock och vi träffas igen så nonchalerade jag dem helt. Jag ser dem
inte, hur de än hoppar och far omkring och apporterade halva hemmet.
Efter några minuter när de har lugnat ner sig då ropar jag på dem
och gullar med dem alla som vanligt. När det är som roligast reser
jag mig upp och började göra något annat. Det kändes lite konstigt i
början men bara efter tre dagar så kunde jag komma hem med famnen
full av kassar utan att bli påhoppad av tre glada hundar. Istället
svassade de försiktigt omkring mig och lade sig ner bara efter en
kort stund och tittade på mig. Mådde hundarna dåligt av detta?
Svaret är nej. Dessutom tycker jag att det är skönt att inte bli
anfallen i dörren av tre hoppande hundar utan jag kan klä av mig i
lugn och ro innan vi hälsar på varandra.
Att ta befälet under
promenaderna
På samma sätt som jag alltid har
tränat mina valpar så fick Smilla påminnas om att så fort hon drar i
kopplet så kommer hon inte framåt. När hon drog i kopplet så
stannade jag. Så fort hon vände sig och tittade på mig så berömde
jag henne, klappade på vänstra låret för att visa att det är där hon
ska gå och så började vi om igen, fast vi gick i en annan riktning
(det är ledaren som bestämmer vägen inte hunden). När hon gick fint
belönade jag henne med en godbit.
Det tog två promenader så upphörde hon
med dragandet i koppel och hade hittat tillbaka till min vänstra
sida.
Kontaktövningar, att
fråga om lov
Smilla fick lära sig att börja
fråga om lov igen. Jag började med att lägga ned en godisbit
nedanför henne som hon inte fick ta utan att först ha tittat på mig
och jag har sagt bra, väntat en stund och sedan sade varsågod. Ordet
bra för mig och mina hundar är inte samma som nu är det fritt fram.
Bra betyder att nu är du duktig nu gör du rätt och varsågod är ett
frikommando.
Innan vi gick ut genom dörren så fick
Smilla sitta och titta på mig, sedan gick jag ut först och hon fick
komma efter mig och efter jag sagt varsågod. Samma sak när vi skulle
in eller ut i bilen eller gå upp eller ner för
trappor.
När det är dags för mat sätter jag ned
hundarna och matskålarna framför dem. Efter att de tittar på mig får
de var och en ett varsågod att börja äta sin mat. (Detta är inte att
rekommendera för hundar med dålig aptit.)
Stadga
Alla mina hundar är vana med att
träna stadga antingen via lydnaden (sitt stanna kvar, ligg stanna
kvar) eller vid jaktträning (t ex sitt i kast av dummy).
Jag tog det bara ett steg längre.
Hundarna sitter lösa bredvid varandra. En dummie kastas, alla sitter
och tittar på den men ingen rör sig förrän en hund får ett varsågod.
Sticker fel hund eller alla hundarna så gör jag ingen affär av det
utan sätter bara tillbaka dem igen och börjar om. Alternativt så får
de ligga bredvid varandra lösa ”ligg stanna kvar” så får en hund
träna lite fotgående med mig medan de andra ligger kvar och ser på.
Innan jag släpper hundarna lösa sätter
jag ner alla hundarna och kopplar loss dem. Sedan får en hund i
taget sticka i väg efter att de har tittat på mig och fått ett
varsågod.
Nonchalans
Hundar som nonchalerar mig
nonchalerar jag. Smilla åkte ner från sängen och soffan. Hon får
vackert sova med de andra hundarna på en fäll på golvet nedanför
sängen eller i en hundbädd. Fast jag har en känsla av att hon kommer
upp i sängen igen framöver. Det känns lite tomt vid fötterna.
När Smilla kom fram och ville kela
struntade jag i henne ibland. För att sedan efter en liten stund
kalla på henne och kela.
Att nonchalera sin hund kan kännas lite
grymt. Men det ger en sådan effekt.
Snabbt resultat
Efter att jag hade kört mitt program i tre dagar var det dags att se
om hon respekterade mig och om jag kunde ha henne lös igen. Och
visst kunde jag det. På bara tre dagar var hon sitt gamla lydiga jag
igen och dessutom så lyssnade de båda hanarna betydligt bättre på
mig.
Jag vill påpeka att Smilla och de andra
hundarna tränas och tävlar i lydnad så det var inga orimliga krav
jag lade på dem. Och fortfarande att vara tre mycket glada hundar.
Läs gärna Jan Fennells bok, ”Förstå din
hund – om att fostra hundar utifrån deras naturliga beteende”. Som
alltid när det gäller hundböcker finns det en del som faller en i
smaken och en del som man kan hoppa över. Men för mig var boken en
ögonöppnare när det gäller ledarskap. |