Text & foto: Anette Hellgren

Denna artikel är tidigare publicerad i Golden Nytt Nr 1 2004.

Husse brukar säga att gå ut med vår 7-åriga goldentik Smilla, är som att köra en Ferarri. Hon är snabb, vaksam, lyhörd och har humor. Hon är spejaren som varskor om möte med andra hundar eller vilt annalkas så att vi kan kalla in våra två hanhundar som inte är fullt lika lydiga.

Smilla går nästan aldrig i koppel och när hon gör det så går hon fint vid vänster sida med löst hängande koppel. Det skulle aldrig falla henne in att dra i kopplet, jaga vilt eller sticka fram till en annan hund såvida hon inte får ett varsågod förstås. Då kan hon hitta på lite vad som helst. Smilla är en hund vi litar på till hundra procent.              

I mitten av november lades Smilla in för en operation. Det var inget allvarligt men den innefattade narkos, ett flertal stygn och tratt på huvudet. Hon skulle dessutom hållas kopplad de närmsta veckorna.

Hon kom hem efter operationen vinglig och rödögd med en jättetratt runt halsen. Det gjorde ont i oss att se henne men vi försökte att behandla henne som vanligt. Att tycka synd om en hund gör det bara värre för den så vi klappade om henne och beundrade hennes fina tratt istället.

Hon hämtade sig snabbt efter operationen. Efter tre dagar ville hon leka med sina brorsor, med tratten på. Hon var sitt vanliga pigga jag igen.

Tiden gick och så var det dags att släppa henne lös men hon fick fortfarande inte leka med andra hundar. Sagt och gjort vi släppte henne och hon försvann bokstavligen.

Jag tänkte jag hon måste väl rusa av sig hon har ju massor av spring i benen. När jag ropade på henne kom hon inte. Jag prövade igen, den här gången med pipan. Men ingen hund kom. Efter ett flertal visslingar kom hon skuttande emot mig med en pinne i munnen och en min som sa ”du kan inte ta mig”. Jag kallade in henne igen – utan resultat hon bara hoppade undan och skrattade åt mig. Till slut fick jag tag i henne och kopplade upp henne. Då får du väl gå i koppel istället om du inte lyder.

Vår promenad fortsatte med koppel och hon började med att streta och dra och for från den ena sidan till den andra och kastade sig över alla lukter. Hon var helt hopplös.

Vad hade hänt med min underbara tik, hon som var som en Ferrari och som man alltid kunde lita på?

Väl hemma tog jag fram en bok som jag hade lånat av en god vän. Förstå din hund av Jan Fenell, det kan kanske vara lämplig läsning för en som förlorat kontrollen över sin hund tänkte jag.

Redan innan jag började läsa boken så anade jag var problemet med Smilla var. Hon hade tagit på sig ledarskapet över flocken, både över folk och fä.

I samband med operationen så släppte vi på en mängd rutiner som vi annars följer naturligt utan att tänka på det till vardags, men nu hade vi givit vika för sjuklingen.             

Jasså vill du gå och lukta där lilla vän så gör det, och där också, ja in i busken också vänta bara så följer matte efter. Vill du komma och ligga i sängen lille vän, vänta så lyfter jag upp dig, ja ta du hela husses säng han kan sova i gästrummet. Ligger du skönt nu? Sitter du här och vill smaka lite av mattes mat, ja men varsågod ta mattes mat du. Du har det ju inte så roligt du med tratt och allt och så vidare. Det var ju egentligen inte så konstigt att hon trodde att det var hon som bestämde.

Åter till Jan Fennels bok. Hon är en framgångsrik engelsk uppfödare sedan många år av springer spaniels. Hon gästar regelbundet radio- och tv-program för att dela med sig av sina erfarenheter.   

I sin bok beskriver hur hon arbetar med hundar för att bli den naturliga ledaren som hon utvecklat efter att ha studerat hur vargflockar agerar.          

Jan Fenell blev inspirerad av hästtränaren Monty Roberts som hon såg rida in en unghäst på mycket kort tid. (Han som pratar med hästar, ni vet, boken och filmen med Robert Redford). Han har för övrigt skrivit förordet i hennes bok.

Mycket av det som hon skriver om känner jag igen sedan tidigare men inte allt och jag fick mig en tankeställare.

Jans Fenells metod
Metoden bygger på fyra separata moment. Vart och ett har samband med de speciella situationer då flockens hierarki etableras och betonas, enligt Jan Fenell.

• När flocken återförenas efter en separation: vem är nu ledare?

• När flocken angrips eller fara hotar: vem ska skydda den?

• När flocken går på jakt: vem ska leda den?

• När djuren äter: i vilken turordning äter de?

Enligt Jan måste hunden ständigt få signaler från ledaren om att det är den som bestämmer.

Efter att ha läst boken utformade jag ett program som jag trodde kunde fungera för min olydiga tik. Jag arbetade med nonchalans, stadga, kontakt- samt koppelövningar. Eftersom Smilla ingår i en flock av tre golden fick alla ta del av träningen, vare sig de behövde den eller inte.

Återförening, vem är nu ledare?
Varje gång jag varit ifrån min flock och vi träffas igen så nonchalerade jag dem helt. Jag ser dem inte, hur de än hoppar och far omkring och apporterade halva hemmet. Efter några minuter när de har lugnat ner sig då ropar jag på dem och gullar med dem alla som vanligt. När det är som roligast reser jag mig upp och började göra något annat. Det kändes lite konstigt i början men bara efter tre dagar så kunde jag komma hem med famnen full av kassar utan att bli påhoppad av tre glada hundar. Istället svassade de försiktigt omkring mig och lade sig ner bara efter en kort stund och tittade på mig. Mådde hundarna dåligt av detta? Svaret är nej. Dessutom tycker jag att det är skönt att inte bli anfallen i dörren av tre hoppande hundar utan jag kan klä av mig i lugn och ro innan vi hälsar på varandra.

Att ta befälet under promenaderna
På samma sätt som jag alltid har tränat mina valpar så fick Smilla påminnas om att så fort hon drar i kopplet så kommer hon inte framåt. När hon drog i kopplet så stannade jag. Så fort hon vände sig och tittade på mig så berömde jag henne, klappade på vänstra låret för att visa att det är där hon ska gå och så började vi om igen, fast vi gick i en annan riktning (det är ledaren som bestämmer vägen inte hunden). När hon gick fint belönade jag henne med en godbit.               

Det tog två promenader så upphörde hon med dragandet i koppel och hade hittat tillbaka till min vänstra sida.

Kontaktövningar, att fråga om lov
Smilla fick lära sig att börja fråga om lov igen. Jag började med att lägga ned en godisbit nedanför henne som hon inte fick ta utan att först ha tittat på mig och jag har sagt bra, väntat en stund och sedan sade varsågod. Ordet bra för mig och mina hundar är inte samma som nu är det fritt fram. Bra betyder att nu är du duktig nu gör du rätt och varsågod är ett frikommando.

Innan vi gick ut genom dörren så fick Smilla sitta och titta på mig, sedan gick jag ut först och hon fick komma efter mig och efter jag sagt varsågod. Samma sak när vi skulle in eller ut i bilen eller gå upp eller ner för trappor.                     

När det är dags för mat sätter jag ned hundarna och matskålarna framför dem. Efter att de tittar på mig får de var och en ett varsågod att börja äta sin mat. (Detta är inte att rekommendera för hundar med dålig aptit.)

Stadga
Alla mina hundar är vana med att träna stadga antingen via lydnaden (sitt stanna kvar, ligg stanna kvar) eller vid jaktträning (t ex sitt i kast av dummy).

Jag tog det bara ett steg längre. Hundarna sitter lösa bredvid varandra. En dummie kastas, alla sitter och tittar på den men ingen rör sig förrän en hund får ett varsågod. Sticker fel hund eller alla hundarna så gör jag ingen affär av det utan sätter bara tillbaka dem igen och börjar om. Alternativt så får de ligga bredvid varandra lösa ”ligg stanna kvar” så får en hund träna lite fotgående med mig medan de andra ligger kvar och ser på.

Innan jag släpper hundarna lösa sätter jag ner alla hundarna och kopplar loss dem. Sedan får en hund i taget sticka i väg efter att de har tittat på mig och fått ett varsågod.

Nonchalans
Hundar som nonchalerar mig nonchalerar jag. Smilla åkte ner från sängen och soffan. Hon får vackert sova med de andra hundarna på en fäll på golvet nedanför sängen eller i en hundbädd. Fast jag har en känsla av att hon kommer upp i sängen igen framöver. Det känns lite tomt vid fötterna.     

När Smilla kom fram och ville kela struntade jag i henne ibland. För att sedan efter en liten stund kalla på henne och kela.

Att nonchalera sin hund kan kännas lite grymt. Men det ger en sådan effekt.

Snabbt resultat
Efter att jag hade kört mitt program i tre dagar var det dags att se om hon respekterade mig och om jag kunde ha henne lös igen. Och visst kunde jag det. På bara tre dagar var hon sitt gamla lydiga jag igen och dessutom så lyssnade de båda hanarna betydligt bättre på mig.                   

Jag vill påpeka att Smilla och de andra hundarna tränas och tävlar i lydnad så det var inga orimliga krav jag lade på dem. Och fortfarande att vara tre mycket glada hundar.

Läs gärna Jan Fennells bok, ”Förstå din hund – om att fostra hundar utifrån deras naturliga beteende”. Som alltid när det gäller hundböcker finns det en del som faller en i smaken och en del som man kan hoppa över. Men för mig var boken en ögonöppnare när det gäller ledarskap.