Områdets skräck

I nästan alla bostadsområden finns hunden som man absolut inte vill möta när man är ute med sin egen hund. Hunden som kastar sig fram i kopplet och morrar och/eller skäller och med en ägare som helt saknar kontroll över sin hund.

I mitt bostadsområde är det främst en gul labradorhane som får oss andra hundägare att skyndsamt ta en omväg så man slipper ett jobbigt hundmöte. Men vi har även en liten pudel och två av rasen bichon frisé som inte kan uppföra sig i hundmötessituationer. Dessa hundar utgör inget direkt hot p g a av sin storlek, de kan jag få tag i om de skulle lyckas komma loss från sin ägare. Men om labradorhanen stormar in i min hundflock, då blir det bekymmer.

Labradoren är stor och stark och drygt ett år gammal. Numera är han kastrerad men det har inte påverkat hans reaktioner när han närmar sig en annan hund.

Då labradoren ägs av en familj där både matte och tonårsbarnen är av ringa storlek undrar jag om de orkar hålla in hunden då det händer att vi ibland helt oplanerat råkar stöta på varandra. Tidigare var de ute med hunden i flexikoppel men jag och andra hundägare har påpekat att spärren kan släppa då det inte är konstruerat för att klara av en 40-kilos dragandes hund. Så nu har de bytt till ett läderkoppel och ett vanligt skinnhalsband.

Sist vi möttes höll det på att gå riktigt illa då vi råkade mötas i en korsning. Det var halt ute och tonårsdottern for omkull då han började dra åt mitt håll. Flickan satt i snön och höll i sin hund för allt var kopplet höll. Jag och min flock avlägsnade oss snabbt.

Hunden är säkert inte elak, men något har helt klart gått fel då han uppträder som han gör. Vid ett tillfälle var jag ute med bara en av mina hundar, en ung, stadig och säker goldentik. Jag tänkte att det borde gå bra att passera. Min hund gick fot på min vänstra sida och det var ett par meter mellan oss på promenadvägen där vi möttes. Men så fel jag hade. Matte hade stora problem med att hålla fast hunden som stormskällde så vi avlägsnade oss snabbt därifrån.

Jag tänker ganska ofta på den gula labradoren. Undrar vad som har gått fel. Det måste vara tråkigt för familjen att gå promenader med denna dragande best till hund. De får inte vara med om hur trevliga och roliga promenader man kan ha med sin hund. Och hunden får säkert aldrig träffa andra hundar, leka och ha kul ihop. Och den får definitivt inte vara lös, utan tvingas jämt gå i koppel. Fast han går inte i koppel utan han kastar sig fram mellan lukterna och ägarna hänger bara efter i kopplet.

Jag fasar för vad som kan hända om den sliter sig loss och kommer in i min flock som består av två hanar och en tik, då kan det gå riktigt illa även om mina hundar är trygga och snälla med andra hundar.

Att fostra en liten gullig valp till en trevlig vuxen hund är inte så lätt som man kan tro. Men om man tar hjälp och går hundkurser och lägger ned mycket tid på träning brukar det gå bra till slut. Jag hoppas att det kommer gå bra för den gula labradoren och hans familj för allas skull.