Flams & Trams

Kommer jag nånsin att lära mig
Innan den sedvanliga månadsträffen för Moas domarkollegor i november, ska löksoppan förberedas och kokas ihop, sex liter soppa på tre kilo lök. Lökar ska skalas, skäras och soppan kokas, allt förbereds noga två dagar innan.

Jag, som fortfarande inte har lärt mig att man inte kan lämna labradorer utan uppsikt när det finns mat i sikte, lämnar soppan ute på vår stora altan för att kallna. Lilla Debbie som snart blir nio år och tant Vera som är tio, lämnas också på altan i väntan på att bli torrare efter en blöt promenad.

När jag sedan ska ta in de båda tanterna ligger soppkastrullen upp och ner på altangolvet och labradortiken Debbie slickar sig om munnen. Och soppan är uppäten! All denna soppa som Moa hade gjort dan innan! Och jag som skulle vara tvungen att ringa och säga att soppan inte fanns längre, och att hon måste göra en ny omgång. Fy sjutton, bara för att jag inte kan lära mig att inte lämna en labrador ensam med en kastrull.

Och Debbie som hade ätit sex liter löksoppa, hur ska det gå med hennes mage? Försökte förgäves få i henne saltlösning för att hon skulle kräkas och bli av med lite soppa, hon såg ut som en spärrballong över buken. Efter några försök gav jag upp, hon spottade och fräste och inte en endaste liten kräka kom upp.

Detta kunde ha gått illa, det är nog bara en labradormage som kan klara detta. De enda efterverkningarna blev ett par fisar och lite mer baj än vanligt. Vad tål inte en labrador? Undrar om jag nånsin kommer att lära mig?