|
Abstinens
Nu har jag lidit av
hundpromenadsabstinens i flera veckor. Som aktiv hundägare har man ju
ett stort och trevligt behov av att få röra på sig och tillsammans med
sin hund på nytt upptäcka världen varje dag. En smärre
sjukdomshistoria följd av konvalescens hemma i soffan satte P för
hundpromenader ett tag. Efter några dagar blev det stilla
”tantpromenader” med Smilla i koppel, men förra veckan återgick allt
äntligen i tämligen normala banor och Sigge och jag kunde ha våra
eftermiddagsstunder som vanligt.
Husse och Sigge har under tiden haft långa
härliga förmiddagspromenader, Sigge lös i sin lina och husse med
ostbitar i fickan har haft en mycket lydig hund. En hund som kommer på
varje inkallning och som snällt stannar och väntar när husse visslar.
Några större utmaningar brukar det inte finnas så dags.
Nu har Sigge och jag ägnat oss åt
följsamhet några dagar. Sigge lös utan lina. Det har gått som smort.
Sigge är verkligen en duktig och lydig kille nu. Han går lös så fint
nära mig hela tiden. När jag tvärvänder och byter riktning så hänger han
snabbt med. Han går fot utan kommando, antagligen för att han tycker att
det är bra att gå nära min godisficka. Det kan ju löna sig.
Vi pulsar fram i snön och den är både lös
och djup så det går inte att gå kors och tvärs som man brukar göra när
man tränar följsamhet, utan jag kan bara vända och gå åt andra hållet.
Men Sigge är med på noterna hela tiden, kommer när jag visslar och
stannar fint och väntar på tillsägelse. Egentligen är det smått otroligt
att han blivit så lydig och stabil. Visserligen har vi ju tränat mycket,
men jag har inte riktigt på allvar vågat tro att vi skulle få till det.
Men det har vi alltså fått. Äntligen.
Han som nyss kunde sätta efter joggare
slänger nu bara en blick på skidåkarna som susar fram i vår närhet. Nu
har vi – eller rättare sagt Sigge - bara en svår utmaning att klara av.
Hundmöten. Får han syn på en hund, så tappar han all lydnad. Då ska han
fram och säga hej. Det är därför vi i allmänhet har linan på honom, det
kan ju komma en hund bakom nästa krök på stigen.
Jag förstår att vi så småningom kommer att
klara av hundmöten också, även om vägen dit är lång. Än så länge njuter
vi av att ha en lydig hund, när det inte finns några konkurrerande
utmaningar i vår väg. Det är vackert så.
Lisbet H mars 2009 |
