Borttappad ängel

I drygt en månads tid har vi haft en ängel till unghund när vi varit ute på våra promenader. Jag har varit så glad. Tänk att all träning haft effekt, tänk att vår Sigge till sist kan bete sig som en följsam, lydig och nästan vuxen hund och göra som matte vill, dag efter dag.

Det var då det! Allt vi har nu är en borttappad ängel. Varken följsam eller lydig och gör inte som matte vill, åtminstone inte så ofta. Jag tror det beror på de kringboende löptikarna och alla underbara dofter som de omger sig och omgivningarna med. Effekten på Sigge är att han blivit en riktig virrpanna. En ohörsam herre som verkar ha glömt det mesta han tidigare lärt sig. Ibland slår det helt slint.

Ett olydnadstillbud för några dagar sedan slutade med att jag fick en joggare att både stanna och stå still på mitt kommando. Fast det var ju inte riktigt det som var meningen. Sigge och jag går på de vida fälten och jag försöker ha honom nära mig, stanna ofta och vänta. Plötsligt ser jag – och Sigge – en joggare korsa fälten flera hundra meter bort. Jag ropar på Sigge och får honom att trippa fint vid min sida. Men plötsligt drar han med blixtens hastighet, bort mot joggaren. Jag vrålar nej, visslar och ropar hit. Ingen effekt. Vrålar ”stanna!” och både Sigge och joggaren stannar. Skriker så ”stå still!” Både Sigge och joggaren står som fastvuxna. (Det är säkert 100 meter eller mer emellan dem.) Jag springer fram till Sigge, tar tag i linan och försöker vifta till joggaren att han är fri att jogga vidare.

Någon dag senare, efter en jobbig promenad på en doftrik stig, är vi där uppe på ängarna igen. Sigge lös, men med släpande lina. Husse, Smilla och jag stannar och pratar med en granne med en hund. Hans andra hund är inte med idag, men han tror att hon precis börjat löpa. Sigge är inte intresserad av prat, han nosar sig framåt en bra bit från oss, utan att jag märker det. Så får han syn på två hundar och deras husse långt bort. Gissa om han drar iväg! Jag känner igen hundarna, en kopplad schäfer och en okopplad pointer. Jag vet att Sigge inte törs gå fram till hundarna, som inte är leksugna precis. Men han är långt före mig. Till sist stannar han, 25 meter ifrån hundarna och deras husse. Jag skriker ”sitt!” och han sätter sig. Jag springer fram till honom, tar tag i halsbandet och sätter mig ner bredvid, så att han inte ska kunna dra omkull mig. ”Han vågar inte gå fram”, säger jag ursäktande till hussen. ”Nej, för då åker han på stryk”, säger hussen och går därifrån med sina hundar, båda är kopplade nu. Jag torkar svetten ur pannan och sitter kvar i rimfrostsgräset med Sigge och hoppas innerligt att han förstått allvaret i situationen.

Det är för sådana här hundmötens skull som jag ofta har släpande lina på Sigge. Men det bygger ju på att hans matte är i närheten av linan…

Lisbet H januari 2009