Nyårsfacit

För första gången på många, många år kan vi rapportera om ett bra nyårsfacit. Nyårsaftonen började extra bra, då en av våra närmast grannar kom och ringde på dörren och berättade att de tänkte skjuta raketer. Han undrade hur det skulle gå för hundarna och frågade om jag ville att de skulle gå ner till fotbollsplanen några hundra meter bort. Jag blev naturligtvis jätteglad för den omtänksamheten! Kanske kom grannarna ihåg fjolårets nyårsbrev där jag vädjade om en så smällfri nyårsafton som möjligt? Ett stort fång rosor till våra snälla och kloka grannar.

Under eftermiddagen var det några raketer som briserade här och där, de flesta ganska långt bort. Skotträdda Smilla hörde eller märkte ingenting. Vi tror att hon inte hör de dova ljuden. Hon var ju också iklädd sitt nya dofthalsband som innehåller hundens lugnande feromoner. Jag börjar tro att det haft viss effekt. Sigge – utan halsband – brydde sig inte ett dugg om raketljuden. Han låg ute på sin nya hundsäng, trött efter dagens extra långa promenader. Han är extremt nöjd med hundsängen – eller hundsoffan, som det stod på kvittot.

Kvällen tillbringade vi hos goda vänner ett par hus härifrån. Sex vuxna och fyra hundar. Sigge och Smilla och lagottosystrarna Tyra och Iris. När grannarna avfyrade sina raketer från fotbollsplanen brakade det verkligen loss och Smilla blev rädd, flåsade och darrade. Men efter en kvart lugnade hon ner sig och lade sig på golvet igen. Sigge och Tyra och Iris struntade helt i smällandet.

Framåt tolvslaget smällde det både här och där, inga stora fyrverkerier, mest lite pang och pang igen. Det brydde sig inte Smilla om. Dålig hörsel eller bra halsband? Vi vet inte. Och inte spelar det någon roll heller. Huvudsaken är ju att det blev en bra nyårsafton för både hundar och människor.

Lisbet H januari 2009