Fläskläpp och tjottablängare

När Sigge och jag är på hemväg på Nyårsaftonens förmiddag möter vi en husse och med en  rhodesian ridgeback. Sigge är lös och det är ridgebacken också. Jag är kolugn för jag litar helt på Sigge, han är jättebra med andra hundar när han är lös.

Sigge blir lika glad som den andra hunden över mötet och de börjar busa på stigen, drar några repor bland träden och har ganska kul. Meddetsamma vi möts tar jag betäckning bredvid ett träd, jag vill inte bli omkullsprungen av hundarna. När jag står där och småpratar med ridgebackens husse så kommer hans hund farande mot mig och hoppar rakt upp på mig och glasögonen får sig en rejäl tjottablängare.  Men de håller.

-Oj då, säger jag. Det var nära ögat!

-Lugna dig lite, säger hussen till sin hund. Men det förslaget har naturligtvis inte någon effekt.

Hundarna springer lite till och plötsligt kommer ridgebacken rusande mot mig igen, hoppar lika snabbt som glatt upp mot mitt ansikte. Mina framtänder i överkäken får sig en rejäl smäll, det gör faktiskt riktigt ont.

-Oj då, säger jag. Det där gjorde ont i tänderna.

-Lugna ner dig nu, säger hussen till sin hund. Gissa om hunden lyder?

Jag skulle vilja tipsa hussen om att ”Nej!” kan vara ett väldigt bra ord. Men det gör jag inte. Istället ropar jag snabbt på Sigge och vi går vår väg. Jag känner att läppen fått sig en riktig omgång, stannar och plockar upp nysnö och trycker mot läppen. Sigge tittar på mig och undrar vad jag håller på med.

Hemma säger husse att jag har fläskläpp och jag tar fram en isbit, lindar in den i en liten tygbit och trycker den länge mot läppen. Vi ska ha nyårsfrämmande ikväll och jag hade inte tänkt uppträda med fläskläpp. Den maskeras hjälpligt med läppstift. Morgonen därpå är läppen fortfarande svullen.   

Några dagar senare kommer Sigge och Smilla och husse och jag på stigen. ”Nu kommer ridgebacken”, ropar husse. Sigge och Smilla är lösa, men ridgebacken är kopplad. Hans husse har till och med slagit kopplet ett varv runt hundens bakdel. Men det har ingen större effekt visar det sig. På en tiondelssekund har ridgebacken hoppat upp på våran husse, och med fart och kläm kört nosen i hans öga. Husse ropar till och tar sig för ögat och ropar något lämpligt  till ridgebackens husse. Som tur var hade husse inte glasögonen på sig, hade han haft det skulle de ha mosats och ögat varit fullt med glassplitter.

Jag börjar tycka att det nog skulle vara obligatoriskt med ”körkort” på hund.

Lisbet H januari 2010

Tillbaka