Gamla jaktmarker

Kantareller och goda vänner lockar oss tillbaka till våra gamla jaktmarker på Gräsö. Det var två år sen sist. När vi öppnar bakluckan rusar Smilla och Sigge direkt upp till vännernas hus, genar över altanen och fortsätter snabbt in i köket och ställer sig svansviftande vid det skåp där Harriet för två år sedan hade en burk med hundgodis. Hon har den kvar. Med godis i.

Det får en onekligen att fundera lite över hundens minne. Att Smilla minns som varit där hundra gånger är kanske inte så konstigt. Men Sigge var en livlig och sprallig unghund när vi flyttade därifrån och hans minne borde väl påverkas av hans då låga ålder. Inte alls. Det visar sig en stund senare när vi går på kantarelljakt.

Smilla får vara kvar på altanen, medan vi går ut i kantarellskogen. Den skog som Sigge gick i ibland som unghund. Och som han genast känner igen sig i. Han stannar snällt och väntar när vi hittar några kantareller på de ställen där vi förr brukade hitta de guldgula läckerheterna. Efter ett par kilometer kommer vi till en knappt synlig ”korsväg” – Sigge tvekar inte en sekund, svänger tvärt 90 grader höger, precis som vi brukade gå, förr i världen. Det hade ju varit enklare att fortsätta stigen rakt fram…

Han minns alltså. Fantastiskt! När vi kommer till en stor äng minns han också hur han brukade gå mitt på den och nosa efter rådjur och älg – och att vi istället gick stigen parallellt med ängen. Efter några hundra meter kommer vi till en ny liten korsväg (eller kan man säga korsstig?). Går man rakt fram där är vägen kortare hemåt, svänger man vänster får man gå mycket längre för att komma hem.  Sigge gick alltid vänster. Det gör han nu med.

Så fortsätter promenaden. Vid varje liten ”avtagsväg” väljer Sigge rätt, tvekar inte en sekund. Går som om han vore programmerad. Jag tycker det är fantastiskt och undrar hur länge sådana upplevelseminnen stannar i hundens hjärna.

En stund senare får Smilla också uppleva gamla minnen då vi går ut på den halvö där vi förr alltid avslutade promenaderna. Då har vi hämtat upp goldenkompisen Benj och hans matte och ungherrarna rusar galna och lyckliga på stigen före Smilla. Ner i vattnet och upp igen, ner i vattnet och upp igen. Glatt skvättande havsvattnet runt sig och på oss tvåbeningar. Smilla skuttar lyckligt stigen fram i sin egen takt och lämnar ingen tuva onosad. Man ser hur hon njuter av att vara på sina gamla jaktmarker igen. Hon kliver makligt ner i havet, simmar lite och kliver upp på stenstranden igen. Nosar sig vidare fram tills vi kommer ut på sista klippan. Sätter sig och tittar ut över nejden som hon brukar. Tar ett sista avslutande dopp innan vi går tillbaka. Jag tror att hon tänker att det är något visst med gamla jaktmarker.

Lisbet H augusti 2009

Tillbaka