|
Kalabalik i skogen
Kalabalik och kaosartat var det
häromdagen när husse och Sigge skulle ut i skidspåret och Smilla och
jag skulle gå i skogen. Det var precis efter det att vi fått en
massa nysnö, spåren var igensnöade och inte ordentligt uppåkta,
stigarna var delvis bortblåsta och bitvis gick snön upp till knäna.
För att förenkla (?) proceduren bestämde vi
att husse skulle åka skidor i den djupa snön tvärs över åkrarna
härutanför och jag och hundarna skulle gå genom skogen och komma ut vid
det maskinspårade skidspåret där vi skulle mötas.
Och så gjorde vi. Jag och hundarna går i en
halvupptrampad stig (det är jag som har trampat upp den, med stor möda).
Stigen går längs åkrarna där husse åker skidor, men det är träd och
rejält med snår av slånbuskar i åkerkanten så sikten är ganska
begränsad. Plötsligt drar Sigge, han har väldigt bråttom och jag ser att
han sett husse ute på åkern. Eller tagit honom på doften. Han rusar fram
längs den svårgådda stigen (för mig och Smilla i alla fall). Jag låter
honom springa, inser att det inte är någon idé att vissla på honom och
begriper att han är på väg till husse.
Smilla och jag forcerar snödrivorna som
blåst igen stigen, jag ser Sigges spår framför oss. Plötsligt blir det
tvärslut och jag ser stora spår i den djupa snön, två meter mellan
spårstämplarna. Han har genat här för att komma ifatt husse. Jag
begriper att antingen kommer han ifatt husse, eller så vänder han och
kommer tillbaka till Smilla och mig. Så vi jobbar oss fram på stigen och
en liten stund senare är vi framme vid ”korsvägen” där vår stig möter
skidspåret. Och där står husse och Sigge och väntar. Sigge är jättenöjd
med att han hittade husse! Han ser ut som om han säger: ”Titta matte,
titta! Jag hittade honom alldeles själv!”
Husse kopplar Sigge och så åker de iväg. Av
erfarenhet vet vi att han vänder om Smilla och jag går, flocken ska ju
hålla ihop och Sigge vet inte vem han ska följa med.
Smilla och jag vänder och går samma stig
tillbaka hem, hon forcerar snödrivorna elegant, verkar inte särskilt
bekymrad över att det är jobbigt.
I morgon ska jag pröva att åka skidor med
henne. Kan hon klara drivorna här, klarar hon nog skidspåret också, även
om det är löst här och där.
Lisbet H februari 2010
Tillbaka |
