|
Kofritt
Häromdagen väntade en glad överraskning
på Sigge och mig när vi var ute på vår morgonpromenad. Inga kor
betade på ängarna så långt jag kunde se. Inga hästar heller. Korna
försvann för någon vecka sedan, deras betesroll tog över av åtta –
tio hästar. Nu är också de borta.
Äntligen är ängarna ”våra” igen! Grinden in
till naturreservatet gnäller välkomnande när jag öppnar den. Någon pajas
från kommunen har satt upp ett anslag under sommaren ”Håll hunden
kopplad!” ”Tänk på djur och hundrädda människor.” Känner mig inte så
välkomnad av detta direkt, men strunt i det. Sigge har som alltid sin
långlina släpande.
Den lilla fågelsjön ligger öde och
övergiven. Inte ett kvitter når mina öron. Är sommaren redan slut? Har
sjö- och småfåglar tagit sina familjer med sig och dragit söderut? Så
tidigt? Vi vandrar över ängarna, bland torkade koblajor och rödklöver
och enstaka hundlokor. Sigge springer i gräset, stannar ibland och äter
de extra saftiga grässtråna och verkar njuta lika mycket som jag. Det
känns som en present från ovan att få börja hunddagen här på ängarna
igen. Vi har inte gått här på flera månader. Utom ett par gånger, men då
satt hjärtat i halsgropen så någon njutning var ju inte det direkt.
Dagen därpå bestämmer vi att Smilla också
ska få skutta på de nygamla ängarna. Husse och Sigge går iväg på en
längre promenad och vi bestämmer träff uppe vid den liggande björken.
Jag fixar fika och lägger digestivekex i en liten burk och sen tar
Smilla och jag bilen upp till naturreservatet.
Vi går den korta stigen genom skogen, hon
viftar oupphörligt på svansen. Lycklig över att få gå här igen och ta i
tu med allt som är onosat sedan månader tillbaka. Ute på ängarna skuttar
hon som en glad valp på grönbete. Livet är underbart också för en gammal
goldendam.
Halvvägs till björken möts vi av Sigge som
glatt hälsar Smilla välkommen. Husse sitter redan i solen på
björkstammen och väntar. Vi njuter alla av att hundlivet är som vanligt
igen. Inte en ko, inte en häst, inte en människa i sikte. Bara vi och
solen och den slösande vackra naturen. De stora ekarna ger härlig skugga
åt sommarvarma Sigge när vi fikat färdigt. Smilla däremot ligger i
gröngräset och njuter av solens strålar och tuggar på en trädgren.
Jisses, så härligt ett hundliv kan vara!
Och ett människoliv!
Lisbet H augusti 2009
Tillbaka |
