|
Kvinndomsprovet
Jag har klarat kvinndomsprovet! Så
känns det i alla fall efter gårdagens vågade hundpromenad.
Sigge och jag var ute i skogen och han
styrde kosan mot ängarna. Han försöker styra dit varenda dag, men nu var
det länge sedan han fick springa där. ”Våra” ängar är nämligen inte våra
längre. De är kornas.
Jag har tidigare mest struntat i kor, men
inte nu längre. Första gången när korna var på ängarna i år så var vi
två hundar och två mattar. Vi gick en stor omväg för att inte störa
korna, men de kom snabbt efter oss. Nyfikna, gloende. Vi smög längs
staketet, korna efter. Fortare och fortare gick vi, korna efter, tills
vi kom till färisten och korna stannade. Inte blev jag modigare när
lagotto-Iris husse berättade att han och Iris blev jagade av en ko.
Bestämde för mig att strunta i både ängar och kor ett tag.
En dag talade Sigges husse med kornas
husse, han försäkrade att de nyfikna korna var hur snälla som helst.
Husse fick syn på en border collievalp som bonden hade bredvid sig i
traktorn. Den kan inte valla än, sa bonden, han håller på att lära sig.
Och så tillade han att deras jätteduktiga vallhund hade blivit sparkad
så illa av en ko att de tvingats avliva hunden. Å, du säjer att korna är
snälla, sa husse.
Igår bestämde jag mig för att försöka
passera ängarna med Sigge. Vi korsade färisten och gick ut på stigen.
Framför mig såg jag två fågelskådare. De vek av när de kom till
koflocken. Jag stod stilla en stund och tvekade. Skulle vi gå – eller
fega ur och vända? Jag bestämde mig för att gå, blev korna hotfulla fick
jag väl ropa på hjälp. Kavat traskade vi på. Närmare och närmare de
betande korna. Vi var betydligt närmare än jag tänkt mig, men jag anlade
blixtsnabbt en nonchalant strutsattityd. Jag kan vara påfallande lik en
stuts ibland, åtminstone till sinnet. Jag stirrade rakt fram bara,
tittade inte på korna, vände inte på huvudet för att se om de kom efter.
Allt enligt devisen, det man inte ser, det finns inte!
Snabbt forcerade vi koblajor och den
nedtrampade ängen, tog oss över den lilla bron och drog sedan en
lättnadens suck. Nu var vi i alla fall på ena sidan om bäcken och korna
på den andra. Med lätta steg fortsatte vi och jag kände i hela kroppen
att vi just klarat ett rejält mandomsprov. Eller snarare kvinndomsprov.
I morse skulle jag göra om bedriften. Men
ett par hundra meter in på ängarna ser jag kor åt alla håll och allra
mest på de stigar där vi ska gå. Jag fegar ur helt.
–Jag törs inte, säger jag till Sigge.
En stukad matte och en besviken Sigge tar
en annan väg hem. Kofri.
Lisbet H juli 2009
Tillbaka |
