Sigge åker skidor (Sigges version)

Jag vet att min matte tycker det är urtöntigt med hundar som bloggar. Men nu kan jag inte hålla mig längre. Nu är det min tur att berätta om våra senaste bravader!

Vi har härlig snö här hos oss och husse och matte har fått för sig att den ska man inte gå i längre. Den ska man åka skidor på. Jisses vilken bra idé! De sätter brädbitar under fötterna och har långa käppar som de håller fast sig i. Brädbitarna är väldigt smala så det blir lite vingligt för dem. Det är då det blir roligt! När vi kommer ut på ängarna nedanför oss så är det bara att dra iväg. Allt vad jag orkar. Jag springer så snön ryker runt tassarna. Tassarna är nyvallade med Arméns hudsalva så det är bara att kuta på.

I början är jag tämligen lydig och kommer när husse visslar. Det är bäst att visa att man kan. Men när vi kommer ner mot skogsdungen där det finns härliga rådjursspår då drar jag en repa. Jätteskoj! Det finns så mycket spännande spår i snön, det är bara att rusa runt mellan dem. Det fiffiga är ju att med de där brädlapparna på fötterna kan ju husse och matte inte springa efter mig. Dagen är min! Jag har så himla kul där jag rusar fram. Hej och hå! Efter en stund skärper jag till mig och rusar tillbaka till husse som blir så glad när jag kommer.

Sen kommer vi till ett ännu roligare område, med ännu mera spår. Jag springer kors och tvärs, tills mattes hårda röst kommer fram. Då springer jag före dem i spåret jättefint. Jättelänge. Husse har lika bra vallat som jag så han kör omkull i backarna. Matte har inte vallat alls så hon klarar sig med ett nödrop.

Vi möter andra människor på brädlappar och då försöker jag skärpa till mig och inte låtsas om dem, försöker inte hälsa ens. Man är väl väluppfostrad. När vi närmar oss befolkade trakter får matte för sig att det är bäst att koppla mig. Vilken skymf! Jag som är så duktig! Hon har plockat fram ett nytt slags koppel som hon sätter fast runt sin midja och sen i min sele. Hon har tänkt sig att jag ska dra henne! Så himla knäppt! ”Före”, säjer hon. ”Före!” Men det har vi aldrig tränat så jag låtsas att jag inte begriper. Det måtte väl räcka med att man kan gå bakom?

Fast lite kul är det allt ändå att springa i spåret och försöka dra matte på de vingliga brädlapparna. När det blir en liten utförsbacke skriker hon ”Sakta! Sakta!”. Typiskt, när det går lätt och fort då kräver människan att man ska ta det sakta och försiktigt! Jag tar det lite halvsakta och både matte och brädlapparna klarar sig. Vi kör om barnfamiljer och blir omkörda av snabbåkare, och jag uppför mig bra hela tiden. Så får jag syn på en stor svart schäfer som kommer med sin matte. Hon skriker också ”före” och sen så svänger hon så jag har inte en chans att hälsa på den hunden.

När vi kommer ut på vår vanliga stig som har förvandlats till skidspår så begriper matte att kopplet ska av och jag får chans att kuta lite. Fast nu är jag så trött av allt springandet att det är enklast att hålla sig i spåret mellan husse och matte. Och min tassvallning har gjort sitt, stora snöklumpar fastnar i tassarna och det är inte skönt. Fast husse och matte är bussiga och värmer mina kalla tassar tills snön lossnar.

När vi är nästan hemma kommer Tyra och vi drar några repor på ängen. Efter en stund tar husse och matte av sig brädlapparna och jag skärper till mig. Går fint vid mattes sida och tigger godis. Det brukar löna sig! Och det gör det nu med.

Hemma väntar korgen! Tack och lov. Två timmars snöspring har gjort mig lagom trött. Nu kryper jag ihop och drömmer om rådjursspår och harpruttar.

Lisbet H januari 2010

Tillbaka