|
Sigge fyller 3 år
Den lilla söta valpen som vi nyss
hämtade hem och som älskade att sova med huvudet i husses träsko har
precis fyllt tre år! Otroligt, så fort tiden rusar iväg. Vilka
roliga, härliga år det har varit. Och kämpiga. Många gånger har jag
trott eller snarare varit övertygad om att vi aldrig får någon
ordning på vår tonåring, senare unghund. I perioder har jag envist
slitit och kämpat med Sigge. Ibland har jag haft nära till tårarna,
men oftast har våra träningspass varit jätteroliga. Gång på gång har
jag kommit på mig själv med att förvånat konstatera att jag tycker
att det är jättekul att träna vardagslydnad på mitt eget sätt.
Häromdagen fyllde han alltså tre år och är
väl ingen unghund längre. Snarare en ung herre, kanske rent av vuxen.
Vore han en tvåbening skulle vi kanske fira hans myndighetsdag. Det har
hänt jättemycket med Sigge de senaste fem – sex månaderna. Han har
utvecklats till en stabil och lydig kille. Går fint i koppel, kommer på
inkallning, (om det inte är några harar eller rådjur som stör oss), han
stannar på tillsägelse. Nu klarar han till och med av hundmöten. (Eller
är det jag som klarar dem?) Så kul det har varit att följa – och forma –
hans utveckling, från valp till myndig. Belåtna konstaterar husse och
jag att han är den lydigaste golden vi haft. Men vi har ju haft mer tid
med honom också än med de andra. Och jag har blivit envisare med åren.
Vi har firat hans födelsedag på flera olika
sätt. Vi har åkt till nya, spännande områden för att kolla om han kan gå
fint i koppel på andra stigar än våra. Det kan han! Med bravur. Han kan
till och med gå lös på andra ängar än ”våra”. Vi har lagt några små
personspår och konstaterat att han kommer ihåg hur man gör. Idag ska vi
fira vidare med årets första viltspår. Jag har nyss varit ute och lagt
det och under tiden som jag skriver och väntar på att det ska ligga till
sig, så vräker regnet ned. Vilken otur! Sigge och jag höll på med
viltspår i höstas, men han var alldeles för taggad och drog så in i
bängen att jag gjorde ett uppehåll. Jag hängde som en blöt slamsa i
änden av spårlinan och så kan man inte ha det. Jag bestämde mig för att
han skulle få mogna och växa till sig. Nu är jag jättenyfiken på om han
kan gå i lagom takt. Men efter de här regnskurarna kanske det knappt
finns något spår kvar.
Jag håller tummarna att det finns kvar och
att Sigge ska vara lika sansad och spårnoga som han var vid personspåren
förra veckan. Det skulle vara en fin födelsedagspresent till oss båda!
Lisbet H maj 2009 |
