Upphittad ängel

Efter en och en halv veckas bråk och tjat på tikgalna unghunden Sigge, som tappat all lydnad och allt vett och sans av alla löpdofter, gav jag upp och kopplet åkte på. Så följde en och en halv vecka i flexikoppel, med lite träning i kopplet. Igår var det dags att ge honom en chans att visa gott uppförande.

Det är en vecka sedan tikarna slutade löpa och jag bestämmer att Sigge ska få gå lös på mitt vis, dvs med släpande långlina. Han tar chansen till gott uppförande direkt. Går jättefint före mig, stannar och väntar, hoppar upp på våra godisstenar, går fint bredvid mig. Jag är noga med att inte vissla in honom för ofta. Visslar bara några gånger och han kommer som ett skott och tar tacksamt emot mina ostbitar. Vi har säkert gått ett par kilometer innan jag ser  bakänden på linan. Då kilar han snabbt förbi mig, men stannar när jag säger till.

Vi stannar och har lite rallyövningar för oss, som vi brukar, tränar stadga och hopp på stenar och fortsätter sedan vår lydiga promenad. Jag är jätteglad att jag hittat min borttappade ängel igen. Han fortsätter att vara lydig på stigen hemåt, stannar och väntar på mig som han ska göra.

Just när jag går och funderar på det här blogginlägget och undrar för mig själv om jag kan sätta ”Upphittad ängel” som rubrik, just då sticker han! Tio, femton meter in till höger. Jag vrålar nej, han springer tio meter in på stigens vänstra sida. Jag visslar och han kommer snabbt tillbaka till mig.

Så beter sig naturligtvis inte en ängel. En riktig ängel till hund sticker inte.

Han går fot med mig resten av vägen hem. Frivilligt, i slakt koppel.

Kanske en ängel ändå?

Lisbet H februari 2009