Det här är ingen reklamtext, utan en alldeles sann text om hur det kan förhålla sig i hundvärlden.

Vi har två Biabäddar i hallen som hundarna älskar. Den ena är så gammal att den galonklädda kanten har spruckit och jag tycker den är lite äcklig. En stor grå fleecefäll döljer emellertid det trasiga. Om inte Sigge har bäddat vill säga, då ligger fällen eller i varje fall merparten av den på golvet och Sigge själv i korgen. Jag har länge funderat på att byta ut den trasiga Biabädden, men så tar snålheten över och jag tänker så länge Smilla lever, så länge får Biabädden också leva.

En torsdag när vi skulle ha vår vanliga och trevliga hundpromenad, vi som bor i den här trakten, såg jag goldenhanen Lukas liggande på en ovanligt fin hundbädd i bakluckan på mattes bil. Hans matte M, som så förtjänstfullt leder hundträningen berättade att hon fyndat på ett varuhus. Jag tyckte bädden var så fin och blev lite avundsjuk.

När vi ses några torsdagar senare ligger Lukas bak, utan hundbädd. Den står i baksätet. ”Han använder den bara som huvudkudde”, säger M. ”Han ligger på golvet med huvudet på den stora hundbädden. Jag tog med den ifall du vill överta den.” Glad i hågen åker jag hem med den fina hundbädden, lägger den grå fällen som luktar Smilla och Sigge ovanpå och pekar på Smilla att hon ska pröva den. Mutar med ett par godisar och hon lägger sig. Men flyttar sig snart och går till Biabädden.

Den trasiga Biabädden ställer jag i skuggan ute på gården och där blir den Smillas favorittillhåll.

På kvällarna skyndar sig Smilla att lägga sig i Biabädden i hallen och jag mutar Sigge att kliva upp i den nya, mjuka bädden. Han kliver snabbt upp, sväljer mutan och kliver ned på golvet igen. Hinner Sigge först till Biabädden när det ska nattas, då kan Smilla lägga sig i den nya bädden. En stund. Så fort Sigge lämnar Biabädden, tar Smilla över. Sigge ligger på det svala klinkergolvet och Smilla i Biabädden. Och i den nya fina bädden ligger bara två leksaker. Mina lockfåglar. Så håller vi på två veckor.

Igår kväll lyfte jag in den trasiga Biabädden och lade i den grå fällen. När det var dags för nattning var det två lyckliga hundar som tog var sin Biabädd i besittning. När jag kom ner på morgonen låg två småtrötta golden fortfarande i var sin Biabädd.

Den nya fina, mjuka bädden låg oanvänd i en hörna.

När hunden själv får bestämma, står matte där med långnäsa.

Nästa torsdag får Lukas matte tillbaka den mjuka, fina bädden.

Lisbet H augusti 2010