|
Nära ögat
I denna värmande soliga sommar har vi
speciella morgonpromenader. Lite promenad och mycket simma. En
ganska brant stig leder ned till den lilla badplatsen och jag brukar
alltid vara noga med att hundarna ska gå bakom mig på stigen ner.
Man vet ju aldrig vad som väntar där nere. Mest brukar jag oroa mig
för att det ska vara något litet barn där som inte skulle uppskatta
att bli omkullsprunget av två förväntansfulla golden.
Sigge, 4 år, går alltid i vanligt koppel
och Smilla, 13 år, får gå i flexikoppel så att hon kan nosa som hon
vill, nästan. Hon nosar mycket och jag kan inte mana på henne eftersom
hon är döv, och den här morgonen har jag satt på henne ett gammalt
stryphalsband, brett och rejält, för att hon ska känna hur vi ska gå.
Vilket betyder lite snabbare än vanligt.
När vi är på väg ner för den branta stigen
går hon om mig och går först nerför. Jag vill inte bråka med henne, utan
är nöjd med att Sigge går bakom. När vi närmar oss stranden, händer det
som bara inte får hända! Båda hundarna upptäcker samtidigt åtta – nio
små kanadagässungar på stranden. Jag har inte en chans att hålla emot
när de drar. På en tiondels sekund är de ute i vattnet. Kanadagässen
också. Fåglarna simmar genom vassen snabbt, snabbt och försvinner ut i
Mälaren bortom vassdungarna.
Sigge och Smilla simmar snabbt och
energiskt efter. Med kopplen på sig! Jag visslar och skriker. Gissa om
det är någon som bryr sig? Jag ser dem försvinna samma vattenväg som
gässungarna. Visslar igen och igen, ropar på Sigge och han vänder och
simmar mot mig. Han har väl insett att företaget är nederlagstippat.
Men det har inte Smilla. Hon har simmat
efter sjöfåglar många gånger förr under sitt långa hundliv och hon
strävar genom vågorna. Desperat skriker jag på henne, trots att jag vet
att hon inte hör. Jag är på väg att kasta mig i vattnet för att försöka
nå hennes uppmärksamhet när jag ser att hon vänder. Sakta simmar hon mot
mig på bryggan där jag står. Hon kämpar för varje tag, flexikopplet
släpar efter henne och tynger henne neråt och stryphalsbandet gör inte
saken bättre. Arma hund!
Värdigt simmar hon in mot sandstranden och
kliver upp, nöjd med sin kombinerade jakt- och simtur.
Vi avslutar morgonen med lite mer planerade
simturer, jag kastar dummies och hundarna apporterar. När jag kommer hem
kan jag hälla ut ganska mycket vatten ur flexikoppelhållaren. Jag lovar
både Smilla och mig själv att aldrig mer använda det där
stryphalsbandet. Och att alltid vara beredd på fågelöverraskning, även
om det här var första gången nånsin som det var fåglar på stranden.
Lisbet H juli 2010 |
