Adventsyra

1:a advent och nära 5 grader varmt! Det regnade i går kväll och jag kan lugnt ta bort broddarna från kängorna innan vi går ut i skogen, Sigge, Smilla och jag. Av någon oförklarlig anledning har jag två följsamma hundar i flexikopplen. Smilla går intill mig, Sigge stannar med jämna mellanrum och tar kontakt. Jag tänker att idag hade de nog kunnat vara lösa båda två.

När vi kommer upp till de vidsträckta ängarna sätter jag på Sigge den orange linan, som är min nödbroms på honom.

I stället för att följa med Sigge och mig, dyker Smilla ned bakom några tallar, och rullar sig länge i någon gegga som bara en retriever kan uppskatta.

Efter en stund ser jag att vi är på väg att möta en fågelhund med matte och husse. Jag använder nödbromsen på Sigge och får stopp på honom. Smilla skuttar glatt iväg mot den mötande hunden, vid tredje eller fjärde tillsägelsen finner hon för gott att lyda och stannar.  

De hälsar på fågelhunden, som är lite rädd och försiktig. Sigge vill leka och skulle ha kunnat stanna länge…

Efter en stund ser jag på långt håll en matte med en schäfer och en dvärgschnauzer, vi träffade dem igår också. Jag stannar och gör lite övningar med hundarna för att schäfern ska få ett rejält försprång och jag ska slippa koppla mina hundar. Vi gör lite sitt, stanna kvar och lite godis på tassarna. När vi börjar gå igen är Sigge jätteivrig. Han har förstås alldeles klart för sig vem det är som går långt där framme.

Ett par utan hund går på andra sidan ängarna och vi stannar igen och gör lite stadgeövningar. När de har ett långt försprång så går vi. Hundarna uppför sig godkänt och går en liten bit framför mig.

Då gör Sigge en tjurrusning, hoppar ned i diket som delar ängarna på mitten. Det är till brädden fyllt med brunt lervatten. Hurra! Han forsar fram i det bruna vattnet, hej och hå så kul! Den orange linan flyter ovanpå vågorna som bildas när han kastar sig fram genom vattnet. Diket är dryga metern brett och flera hundra meter långt. Det är liksom inte läge att försöka kasta sig efter hund och lina.

Så får jag se paret med fågelhunden igen, försöker få stopp på Smilla som är en bra bit från Sigge och mig. Till sist lyder Sigge, hoppar upp på dikeskanten och stannar. Det krävs ett antal tillsägelser för att få stopp på Smilla den här gången också. Hon är en äldre självständig dam som inte drar sig för att spela döv.

Hundarna får sitta vid min sida länge och titta på fågelhunden som går en bit bort.

Det blir mycket stanna och vara lydig när vi går därifrån.

När vi är på hemväg på vår vanliga stig, är Sigge följsam och stannar ofta och ta kontakt.

Och jag tänker så bra det var – fastän jobbigt! – att husse spelade klarinett den här förmiddagen och jag var ensam ute med hundarna. Hade han varit med hade vi nog bara kopplat var sin hund och gått på. Nu tvingades jag stanna och avleda dem flera gånger, träna på både det ena och det andra. Något som säkert var nyttigt för oss alla tre.

Nästan hemma möter jag en matte med en liten dvärgschnauzer. Han brukar skälla hej vilt när vi möts, men idag hälsar han så fint på mina hundar.

-Jag försöker träna honom, säger matten. Han har ju varit min lilla bebis. Men nu har jag insett att han är snart fem år och stora karl´n. Så nu tränar vi mycket.

Stora hundar kan kanske vara jobbiga, men en som väger 35 kilo, kan man liksom inte behandla som en bebis. Eller hur Sigge?