Ängel i orange lina

Jag packar ner den nyinköpta orangefärgade linan i midjeväskan. Nu du Sigge, ska vi träna på att inte sticka!

Jag sätter på Sigge den röda selen som vi har haft tidigare när vi tränat inkallning och ”promenadlydnad” i lina. Han får sitt vanliga halsband också och så får både han och Smilla gå i flexikoppel på stigen upp till ängarna. Leran skvätter om fotknölarna på både mig och hundarna. Varför kan vi inte få ett par minusgrader? Jag är så trött på halkig lera och blöta löv. Och på mörkret. Klockan är halv tio, men det är en sådan här dag som bara inte blir ljus.

Ingen av hundarna vädrar eller drar, så småviltet har nog inte stigit upp än. Eller gått någon annanstans.

När det är dags att släppa hundarna kopplar jag fast linan i Sigges sele och säger ”var så god” och pekar framåt. Han reagerar direkt på selen. Tittar på den – och minns. Tror jag….Han tassar före mig, åtta-nio meter, stannar sedan snällt och väntar. Får en ostbit och fortsätter sedan sin promenad. När jag säger stanna, stannar han och sätter sig. Bra! Det här har vi tränat jättemycket på. Men på sistone har han försökt glömma det också.

Han går så fint före mig, minst halva linan är bakom honom. Inte ett utfall, inte ett okynnesförsök åt något håll. Travar lydigt på och väntar på matte med jämna mellanrum.

Är det linan eller kommer han plötsligt ihåg hur det ska vara när man är lydig hund?

Efter en kvart testar jag om jag kan stoppa honom med linan, stampar på den och Sigge tvärnitar och ser förvånad ut. Ett par ostbitar tar bort förvåningen och vi fortsätter. Vi tränar lite sitt, stanna kvar och lite jägarfot för att få upp koncentrationen.

Sigge letar rätt på sten och hoppar upp på den. Visar att han kan vara duktig. Så brukar han göra när bara vi två är ute och tränar. Men inte på den här promenaden på de nästa stenlösa ängarna. Vill han blidka mig? Funderar han varför han har fått lina på sig?  Mer änglalikt än så här kan han inte bete sig.

Han går jättefint under hela promenaden. På stigen hem går han lite för fort ibland, men då säger jag stanna och trampar på linan om det behövs, samtidigt som jag försöker få Smilla att gå bakom oss. En lika stor konst som att få Sigge att gå i godkänd takt.

Jag är jättenöjd när jag landar hemma. Det var länge sedan vi hade en sådan här lugn och trevlig promenad, tänker jag när jag står på garageuppfarten och spolar hundarna rena från leran.

Varför i alla världen dröjde jag så länge med att skaffa en lång lina?