”Bra-dagar”

Vet du, säger jag till husse när vi kommer hem från förmiddagspromenaden. Nu har vi haft två dagar när vi knappt använt något annat ord än ”Bra!” på promenaderna. Inte ett nej på två dagar, man tror knappt det är sant. Inte ett hårt ord, inte ett strängt kommando.

Vi har i två dagar haft två följsamma, snälla, lydiga, trevliga hundar i drygt en och en halv timme i sträck. Familjerekord.

Vad hände med Sigges hormoner? Och med tonårstrotset? Och behovet att testa gränserna?

Jag grubblar inte så mycket på det, utan njuter desto mer av de lugna harmoniska promenaderna vi haft. Så trevligt det är att kunna promenera i lugn och ro, utan att behöva vara på sin vakt hela tiden. Jag njuter, för jag vet ju att det kommer andra dagar. Med både hormoner och trots och gränstestning.

Det där var för en vecka sedan. Nu är allt som vanligt igen. Nästan. Fastän vi slipper en massa ”nej”, i stället blir det många ”stanna”. Sigge har blivit en turbohund, åtminstone när vi går på skogsstigarna. Han har så bråttom, så bråttom. Ingen av oss andra hinner med i den takten, därför blir det ”stanna” – och många tramp på hans orange lina när han inte lyder på en gång. Det är bra med nödbroms.

Naturligtvis är det någon trevlig hund eller något annat spännande djur som gått där på stigen före oss och som gör att han lägger in sin överväxel.

Jag önskar att han kunde ta det lite lugnare när jag säger ”sakta” så att jag slapp stanna honom så ofta. Men ”sakta” verkar inte finnas i hans begreppsfär just nu.

När vi viker av från stigen och kommer ut på de vidsträckta ängarna blir han lydig igen. Stannar på varje uppmaning, väntar snällt tills jag kommer fram.

Vi får en halvtimmes lydnadsuppvisning, innan det blir skogsstigen hemåt. Och en massa nya ”stanna”.

I eftermiddag börjar Sigge och jag repetitionskursen i ”stanna”. Den kommer att äga rum på stigarna och varvas med repetition i jägarfot. Fast det vet Sigge inte om än.