Matte Bromskloss

Jag har länge kämpat med att försöka inför hastighetsbegränsning på Sigges och mina promenader. Något som inte är så lätt! Sigge har bara ett i sinnet när vi går ut på morgonen. Ut, ut, ut! Fort! Fort! Bråttom! Bråttom! Han förstår inte alls tjusningen med att lunka på och stanna och nosa på stubbar och smågranar och så lite lunk igen och nya nosningar. Han är helt övertygad om att det finns mer spännande nosningar bakom nästa kurva. Men det är inte jag.

Men hjälp av långlinan försöker jag bromsa honom. Jag uppmanar honom att gå sakta, jag ropar stanna! Och jag ropar hit så han får vända och tappa tempot lite.

Vi tycker nog att det är lika tjatigt båda två.

Jag kräver inte att han ska gå fot, bara att han ska drar ner lite på hastigheten. Man behöver ju inte småspringa fram genom livet och skogen.

Han visar tydligt vad han tycker om mina förslag till hastighetsbegränsning. När jag ropar stanna och gör tecken för sitt, så sätter han sig snällt (oftast). Men när jag kommer fram till honom, tittar han på mig och gäspar stort. Å, vad du är tjatig, matte!

Men nu har jag kommit på tricket. Jag har blivit en riktig bromskloss.

Vi har en liten bit stig och en lång spång där vi går varje dag och där har jag tvingat Sigge att gå bakom mig. Det gör han så duktigt.

För ett par dagar sedan kom jag på att jag nog kunde vara bromskloss hela vägen hem.

Döm om min förvåning när han fann sig i att gå bakom den sista kilometern hem. Jag säger bakom och bra och sedan går vi. Jag först och Sigge efter.

Inte ett tjat. Inte ett stanna! Inte ett enda stamp på linan. Bara bra och bakom.

Nu ska jag vara lite bromskloss på utvägen också. Vi inför hastighetsbegränsning den första kilometern med. Undrar om jag får beröm?