Enduro-matte

Äntligen har vi blivit bönhörda! Åtminstone lite grand. Vi har fått minusgrader! Sällan har jag blivit så glad som när jag drog upp rullgardinen i morse och såg att det var nästan två minus.

Efter långa, mörka, blöta dagar med sanslöst slask och plask drömmer jag om en vit jul eller åtminstone om en frusen advent.

Det är nämligen inte lervälling i våran skog. Det är lergröt! Hal, kladdig, tjock lersörja. Obeskrivligt onjutbart. Jag halkar och snubblar fram i lergröten och ber till en högre makt att jag inte ska ramla. För då kommer jag nog inte upp.

Jag har blivit en enduro-matte. En som är lerig inte bara på kängor och byxor, utan hela vägen upp till ögonbrynen. Jag känner mig lika lerig som mc-förarna brukar se ut under enduro-tävlingarna.

Jag är urless på att tvätt byxor och spola kängor. Och på att sopa och svabba golv.

Och de arma hundarna är ganska less på att duschas med trädgårdsslangen efter varje promenad. Jag tycker att de är tappra och duktiga. Även om de är golden med vattenpassion så är det ju inte riktigt så här passionen ska få sitt utlopp. Vattnet är så isande kallt att man skulle behöva fodrade vantar på sig när man torkar dem.

Men nu ljusnar alltså både hund- och mattelivet i takt med att minusgraderna växer fram på termometern. Tänk att kunna ta sig fram på stigarna och fötterna är kvar där man satte ner dem. Inte ett par decimeter därifrån. Tänk att komma hem med en hund som man inte behöver plåga med trädgårdsslangen, utan bara kan torka av lite grand. Och tänk att ha golv som är tämligen rena även några timmar efter moppningen!

Den meteorolog som säger att nu fortsätter minusgraderna månanden ut och det dröjer tills slutet på mars innan vi får lerigt igen, den skulle jag kunna sluta i min famn!

Nu håller vi alla tummar som finns – och en och annan klo också – för att minusgraderna fortsätter. Kanske törs man hänga undan trädgårdsslangen?