Fågelträning

Vi ska upp till fågelsjön vid ängarna och ha lite ”anti-fågel-träning”. Det är ett herrans oväsen på gässen och änderna, jag försöker få Sigge att nonchalera dem. När vi kommit ut på ängen möter vi ett äldre par, jag håller Sigge i linan, med tanke både på fåglar och människor.

- En sådan fin hund, säger de. Och vilket vackert huvud!

Jag blir lite glad, många är ju så rädda för lite större hundar. Vi småpratar lite om citronfjärilar och blåsippor och jag säger att vi tränar på att inte springa fram till fåglarna. Så skiljs vi åt.

Efter några meter släpper jag linan, Sigge går så fint vid min sida. Gick.

Blixtsnabbt kastar han sig iväg efter de skrikande gässen, ut i vattnet och dyn. Han jagar upp ännu fler gäss som håller till i strandkanten. Jag visslar och ropar och förbannar mig själv. Varför sa jag det där om fågelträningen? Varför höll jag inte i linan längre?

Lite lagom stukad kommer han tillbaka. Förhoppningsvis var det lite otäckt med dyn som tassarna sjönk ner i. Jag hoppas det. Nu blir det fot hela vägen.

Fast det blir det inte. Bara ett tag, sedan får han gå framför mig om han vill. Han är superlydig, går omväxlande fot och omväxlande strax före mig.

När vi går tillbaka ner mot sjön är jag jättekoncentrerad på honom. Tänker att nu ska vi klara det.

Han går lös vid min sida hela tiden. Men 40 – 50 meter innan sjö och fåglar tar jag tag i linan.

Man kan inte göra samma misstag två gånger samma dag.

Lisbet 08-04-16