Gå-hem-hund

Jag tror att Sigge är en duktig-att-gå-hem-hund. En särskild sort som inte blir lydiga och följsamma förrän på hemvägen. Han är så taggad och full av förväntan när vi går ut att han lätt tappar hörseln. Och förståndet.

Nyss gick vi ut, bara han och jag för att träna följsamhet i lina. Det vill säga jag försöker låtsas att han är lös och att jag inte har den nödbroms som linan är. Jag bestämmer mig för att vara en jättetrevlig matte, stannar och gömmer godis i ett gammalt träd, låter honom hoppa upp på stubbar och vänta på godis. Han gör allt med glädje. Han stannar på uppmaning, och han hoppar på stenar så att vi får chans att prata med varandra och ha lite kontakt.

Men så tar varggenerna över mer och mer. Han går fortare och fortare. Jag börjar känna igen hans karaktäristiska dansande med bakbenen när han får upp ett spår. Snabbt som attan kastar jag mig över linan, i samma ögonblick börjar han springa och jag slänger mig runt närmsta asp. Håller mig fast, skriker: ”Nej!” Och försöker få honom att ta det lite lugnare.

Vi är inne i en liten skogsdunge där det är ”rådjursövergång”. Jag har blivit varnad för den av andra hundägare, därför är jag alltid noga med att ha koll på honom där. Jag anar att det är viltövergång i största allmänhet.

Jag hänger efter Sigge i linan, får stopp på honom med ett ”stanna!” och försöker bryta ”jakten” med hopp på sten och leta godis på marken. Pliktskyldigt gör han det jag vill. Sedan fortsätter han sitt spår. Jättetaggad.

Vi kommer upp till den inhägnad där vi brukar träna ibland och där Sigge har sin ”Rumpnissestubbe”. Vi går upp till stubben, han lyssnar, nosar och synar stubben. Han får stå där en stund och fundera över vem det är som bor i stubben, under tiden går han ner i varv.

När vi vänder och går hemåt är han Upplands duktigaste ”gå-hem-hund”. Följsam och lydig, stannar och väntar på mig – och ostbitarna - med jämna mellanrum. Stannar på tillsägelse, väntar på mig, kommer när jag visslar. Hoppar upp på både stenar och stubbar och visar att han är duktig.

Jag blir så glad, det är så härligt när jag inte behöver bråka med min tonåring, utan han bara gör som jag vill. Jag känner hur min positiva energi flödar. (Jag har kanske sett för mycket på TV4+ och Mannen som talar med hundar, han pratar mycket om positiva och negativa energier.) Energierna var ju ganska negativa, när jag nyss hängde efter honom i linan.

Vi landar hemma, fulla av positiva erfarenheter, supernöjda med att det gick så bra att gå hem. Fast Sigge är kanske mest nöjd med att han fick följa ett viltspår en stund och att matte var duktig som hängde med i linan…