Hormonfrid

Vi har hormonfrid hemma hos oss för närvarande. Tror jag i alla fall.

Sigge är sedan någon vecka tillbaka lugn och lydig och tämligen lyhörd. Han verkar inte ha några hormoner på driven, hormoner som förvandlar honom till en nosande, småjagande, dragande knashund. Istället för mattes gå-fint-hund.

Våra förmiddagspromenader som stundom kan vara lite stökiga, med många ”stanna” och ”hit” är nu lugna och trevliga. Sigge går stigen fram som han ska, det vill säga i lagom människotakt, han stannar självmant och väntar. Fortsätter så i lagom takt och väntar igen.  Stannar på kommando och kommer på inkallning.

En och en halv timmes promenad i lugn takt och utan ett hårt ord från min sida. Ingen höjd röst. Inga ”nej!” Bara en massa beröm. Man tror knappt det är sant. Vad har hänt med ynglingen?

Är det tonårshormonerna som lugnat ner sig? Eller har vardagslydnadsträningen slagit rot?

Jag vet ju att han kan vara lydig, eftersom han alltid är tämligen lydig och i mina ögon duktig på eftermiddagarna, när det bara är han och jag som är ute. Men då är jag nog lite mer fokuserad och han är lite tröttare eftersom vi redan har avverkat en långpromenad.

Förmiddagspromenaden brukar aldrig vara direkt lugna, åtminstone inte de första 2 kilometrarna. Mer en kamp mellan en fostrande matte och en ivrig unghund, som har bråttom, bråttom…

Jag njuter av min nya lugna hund. Det är bäst att passa på, vem vet när hormonerna slår till igen?

Lugnet betyder också att vi kan leka och toka oss mycket mer. Det finns snart inte en stubbe eller en sten i vår väg som inte Sigge och Smilla hoppar upp på. Vi har hittat några riktigt trevliga omkullfallna trädstammar som är perfekta för balansgång. Jag belönar med ”godislyra” – Sigge tycker det är jättekul och blir duktigare för varje dag. Smilla har aldrig kunnat ta lyra, utan är mycket nöjd med att få godis ur handen.

De gillar verkligen tokerierna, Sigge stannar när vi är en bit från ”balansstammen”, tittar på mej och undrar om vi inte ska gå dit. Det är klart att vi ska!

Sista kilometern hem fortsätter jag att vara ”bromsklossmatte”. Jag går först och Sigge och Smilla efter mig på stigen. Visserligen försöker Sigge ibland att smita förbi, men jag har blivit en fena på att snabbt ta mig förbi honom igen.

Det är jag som bestämmer – och jag går först, säger jag. Bromsklossen fungerar och den tänker jag aldrig släppa på!