Sigge är en kramretriever

Sigge har nog inte läst bruksanvisningen eller kanske snarare innehållsförteckningen till en golden retriever. Han har nämligen inte den ringaste aning om att han ska älska att bära. I stället för att ha en bära-gen som alla andra retrievrar har, så har Sigge fått en krama-gen. Han är en riktig storkramare.

När jag sitter så här och skriver med ryggen fri ut mot rummet, då kommer han och hoppar upp och lägger de stora tassarna på axlarna och kramas.

När man står vid diskbänken, då kommer han, hoppar upp och lägger tassarna på ryggen och vill kramas. När man kommer hem, då kommer han fram och lägger tassarna på bröstet och ställer sig upp och kramas.

Våra andra retrievrar har tagit en sko eller en handske och burit på för att visa glädjen över att vi kom hem. Men inte Sigge, han kramas i stället.

Han kramar alla han gillar. Alla som blir föremål för hans kramande gillar det förstås inte. Men jag tycker att det är ganska gulligt med en storkramare.

Fast det är klart, eftersom han är en retriever borde han ju kunna bära också och komma med saker till matte. Det är ju det som är retrieverns specialitet. 

Vår andra retrievrar har minsann haft rejäla bära-gener. Vår Alma var en pinnretriever. När vi var på hemväg på våra promenader letade hon alltid efter en lång och kraftig pinne att bära hem. Inte ett hemåtsteg utan pinne.

Fanny bar bara dummies när hon gick hemåt, men hon skulle alltid ha en handske eller en sko i munnen att välkomna husse eller matte hem med. En gång bar hon ut husses finsko. Vi finkammade hela tomten och lite till, men hittade inte skon. Inte förrän ett år senare! Den stod några meter utanför staketet, rättvänd och full med snö! Skon är fortfarande husses finsko, ingen människa kan tro att den har tillbringat ett år utomhus i ur och skur.

Smilla är som Alma, inte ett steg på hemvägen utan något att bära. Helst en amerikansk frisbee, den älskar hon. I nödfall lånar hon en handske. Men hon går aldrig i mål hemma utan att ha något i munnen.