Lisbet och hundarna

Sigge var totalt oplanerad. En mörk tikvalp hade vi tänkt oss när vi åkte till Helene för att välja valp. Det var sommaren 2006 och vi hade precis mist vår älskade Fanny. Hon blev 13 år gammal och levde ett lika intensivt som härligt goldenliv hela den tiden. Fanny var ljus och jag ville inte ha en tik som påminde om henne. Jag ville ha en liten valp som skulle vara en alldeles egen person och som inte skulle behöva blir jämförd med någon.

Vår Smilla, som då var nio år, var också ljus. Det hade vår första golden Alma också varit. Så nu var det dags för något lite annorlunda. Och annorlunda blev det!

När Helenes urtrevliga hanar Zazza och Colin kastade sig över oss, husse och mig, och ”kramade” oss blev vi helcharmade. Vi var chanslösa mot deras kramattacker och när Helene sa: ”Varför tar ni inte en hanvalp?” Så svarade vi: ”Ja, varför inte?”

Smilla var kastrerad, opererad för livmoderinflammation något år tidigare och således ”löpfri”. Den valp vi letade efter nu, vår fjärde golden, skulle förmodligen också bli vår sista. Varför inte pröva något nytt?

I den härliga högen av söta valpar hittade vi Sigge, Rossmix Voice Of My Heart. En ljus liten kille med vackert huvud och kolsvart nos. Han var som gjord för oss!

Men det tyckte inte Smilla. Hon protesterade mot nykomlingen på sitt eget vis. Nonchalerade honom totalt och bosatte sig i mattes säng. ”Har ni tagit hem den där, får ni allt ta hand om honom också,” tycktes hon säga. ”Jag tänker inte bry mig.”

Sommaren var varm och Sigge hittade snabbt sin egen uteplats i rabatten på skuggsidan av vår altan, där låg han djupt ner bland skuggrönan och astilben. Det fick bli hans plats.

Han fick en egen rastgård vid sidan av altanen och lärde sig genast vad man ska göra när man rastar sig. Begåvad pojke, sa vi.

Efter tre veckor klev Smilla ned från mattes säng och sa: ”Jag tar väl hand om honom då!” Och så gjorde hon det. Jag fick ha sängen ifred i fortsättningen.

Smilla kom på att man faktiskt kunde leka med den lilla valpen. Hon tänkte som Baloo: ”Vilken lattjo liten pryl!” Hon svarade lagom hårt på Sigges attacker och var lika snäll som tålig när han använde sina vassa valptänder. Han fick ligga hos henne i korgen och hon delade med sig av leksakerna.

För mig började den härligaste hundtiden i mitt liv. Jag rådde helt min tid (pension kallas det bestämt, men jag kallar det fri tid) och jag bestämde mig för att satsa mycket av min fria tid på Sigge och hans uppfostran.

Han skulle bli min egen ”vardagslydnadschampion"! Riktigt så blev det nu inte. Det är det som de här texterna handlar om.