Lycklig matte med lös hund

Tänk att träningsslitet ger utdelning till sist! Så härligt!

I går eftermiddag var Sigge och jag ute som vanligt. Vi gick upp till den stora fågelsjön eller snarare kärret.

Vi går stigen som löper ganska nära vasskanten där det är oförskämt gott om gäss, änder och svanar. Idag är de ganska tysta, Sigge kollar lite åt deras håll, men gör inga försök att springa dit.

Han går lös i sin långlina vid min sida och håller kontakten jättebra. Tittar och frågar ”visst är jag väl duktig?”

Efter en liten stund går vi upp i en skogsdunge och jag kastar en babydummy. (Lätt att ha i fickan.) Jag försöker få honom att knallapportera. Motvilligt springer han efter den, tar den i munnen, släpper den när han är på väg mot mig. Det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är ju att han tar dummyn i munnen. Jag kastar igen och Sigge kommer tillbaka med dummyn, lite närmare mig den här gången. Jag kastar den en tredje gång. Då springer han en liten bit, stannar och tittar på dummyn, tittar på mig och sedan springer han fram till en sten och hoppar upp på den. ”Kan vi inte leka i stället?” säger han.

Han får ett par matkulor där han står och balanserar och jag stoppar den trista dummyn i fickan.

Han går vid min sida eller strax före mig, stannar och väntar. Vi leker lite på ängen och gör några lydnadsövningar och sedan fortsätter vi in i skogen på en ny stig som vi aldrig gått förr.

Jag är van att få blåhålla i linan när vi går nya stigar med spännande dofter. Men nu travar han på så fint framför mig, stannar och väntar och går sedan vidare. När jag tycker att han är lite för långt framför mig, säger jag ”stanna” – och då stannar han. Utan att jag behöver trampa på linan eller ta fram barska rösten.

Det är ljuvligt varm och skönt, citronfjärilarna leker i luften framför oss. Blåsipporna står i mängd längs stigen. Vi går en dryg kilometer och kommer sedan fram till en grillplats och en fotbollsplan. Jag förstår var vi är någonstans och hur vi kan leta oss hemåt.

Efter en dryg timme är vi tillbaka vid fågelsjön – och nu gäller det! Kan han gå vid min sida ända fram till sjön, utan att rusa efter sjöfåglarna som tjattrar och skriker och larmar? Det kan han! Han går jättefint hela tiden. När vi är 30 – 40 meter från strandkanten tar jag tag i linan, men den hänger löst mellan Sigge och mig. Godis och beröm – och hjärtat i halsgropen.

Vi möter ett par med en toypudel och då är det slut på lydnaden. Han ska absolut fram till den. Jag är barhänt och linan skär in i min hand och jag orkar inte hålla emot.

Jag låtsas inte om att han var olydig. Efter en och en halv timmes lydig promenad är jag jätteglad. Polletten verkar ha ramlat ned.

Lisbet 08-04-22