Nattligt äventyr

Mina knän och ovansidan på mina fötter har antagit regnbågens alla färger. Intressant men inte särskilt vackert. Regnbågsfärgerna är resultatet av ett nattligt äventyr för några dagar (nätter) sedan. Ett äventyr av det inte helt angenäma slaget.

Det började med att Smilla sa voff, voff med sin djupaste basröst. Jag tvärvaknade tände de svagt lysande adventsstjärnorna i trappan och tog mig ned till undervåningen. Jag hittar Smilla vid altandörren. Den har vi inte använt på flera månader. Varför vill hon gå ut där? Jag släpper ut henne genom groventrén/tvättstugan som vanligt och Sigge kommer rusande, glad att få gå ut.

Jag är yrvaken och tänker det kan väl ändå inte vara morgon redan. Går och tittar på klockan på micron. 00.40! Jisses, vi har ju nätt och jämt somnat. Vad tog det åt Smilla?

Jag tittar ut i den svarta natten men kan inte se några hundar. Jag drar för kompostgallret mellan groventrén och hallen för att hundarna inte ska rusa rakt in. Även om det är mitt i natten ska tassarna torkas!

Jag öppnar ytterdörren och ropar på dem. Eller rättare sagt försöker ropa på dem. Men, jag sover med bettskena och med en sådan på tänderna i överkäken är det svårt att ropa. Jag tar ur den och får för mig att lägga den på hallbyrån.

Jag har inte tänt någon lampa. Det gör jag aldrig på natten för jag vill inte vakna mer än lite grann. Med tänd lampa vaknar man mer än lite grann. Med bettskenan i handen vänder jag mig om i groventrén och går ut i hallen. Eller för att gå ut i hallen.

Ett kliv och jag rasar igenom det uppställda kompostgallret. Det slamrar och låter. (Men husse fortsätter att sova gott.) Jag låter, svär och ojar mig. Det gör nämligen fruktansvärt ont att rusa in i ett kompostgaller. Tårna fastnar i rutorna längst ner, knäna landar på mitten och händerna vid ovansidan. Jag sitter kvar en lång stund och funderar på om jag någonsin ska kunna resa mig igen. Det kan jag. 

Jag tänder taklampan och ser att kompostgallret knäckts på mitten. Jag böjer tillbaka det och kör in det mellan väggen och torktumlaren där det brukar stå. Tar visselpipan och visslar på hundarna, tasstorkningen hoppar jag över, väser bara ”korgen”.

Jag tar min bettskena och går sakta uppför trappan. Benen värker, tårna likaså.

Jag besiktigar mina gallerrutiga ben, stoppar in bettskenan och drar täcket över huvudet.

Det tar ett par mörbultade timmar innan jag lyckas somna om.

I fortsättningen ska jag nog tända lampan i alla fall…