En olydig en

Vad är det som gör att min ganska lydiga hund glömt bort det mesta han lärt sig? Testar han sina gränser? Eller mina? Eller är det hormonerna? Eller alltihop?

Det skulle vara så mycket lättare om man visste vad som rörde sig därinne i det vackra huvudet.

När vi kommer upp på ”våra” ängar under morgonpromenaden gör Sigge tre utfall, första gången drar han en repa 25 meter bort, 25 meter åt ett annat håll, medan jag visslar och vrålar. Jag ser honom hela tiden, men jag vill ju att han ska komma genast! Nu tar det kanske en halv minut eller så innan han kommer. Jag ser hur han vädrar, så det blir koppel en kort liten stund. Sedan får han chans att gå lös igen, han går fint ett stycke, sedan drar han. Men inte alls så långt den här gången, vänder snabbt och kommer tillbaka. Vi tränar sitt, stanna kvar och lite jägarfot och jag försöker få igång ett bättre samarbete med honom.

Efter en stund verkar polletten ha ramlat ner. ”Javisst ja, det är ju så här man går när man är en duktig hund” och han tassar framför mig och sätter sig ner och väntar med jämna mellanrum. Går 10 – 15 meter före och väntar sedan. Tittar intensivt på min ”ostficka” när jag berömmer. Klart att du får en ostbit när du är duktig!

Smilla, 10.5 år, gillar när Sigge är lydig, hon får ju också ostbitar då. Allt hon behöver göra är att hålla sig ganska nära mig. Och det är inte så svårt när matte har ost i höger ficka. Matkulor i vänster.

När Sigge och jag är ute på vår eftermiddagsträning samma dag går han lös fint. Stannar och väntar både självmant och på tillsägelse. Hoppar upp på stubbar för att visa att han är duktig.

Det är något helt rörande över den stora hunden med de stora tassarna som balanserar på den runda stubben.

Vi fortsätter stigen fram och då händer det plötsligt igen! Han drar – försvinner över stock och sten, genom grenverk och liggande trädstammar i den nyröjda skogen.

Jag gör som jag brukar, visslar och ropar. Klättrar upp på ett par stenar för att se bättre. Ingen hund någonstans. Jag går stigen framåt. Efter 5 – 10 minuter ser jag honom komma på stigen efter mig. Hela hans kroppsspråk vittnar om att han vet att han varit ute på förbjudna äventyr.

Jag går fram till honom och talar om att jag inte tolererar dylika beteenden. Han ser ut som om han förstår.

Slut på promenaden, jag och slyngeln vänder hemåt och en av oss får gå jägarfot hela vägen. Jag undviker först att ge honom matkulor när han är duktig.

Vi kör stanna och sitt, stanna kvar och jägarfot igen. Han är lydig som ett lamm, följer minsta vink. Då veknar mattehjärtat och det blir matkulor igen.

Han får gå vid min sida den kilometer vi har hem. Och det är en prestation av honom, det inser jag, även om jag inte är på mitt förlåtande humör.

Sent på eftermiddagen åker jag till hundaffären och köper en 15 meter lång orange lina.

Nu får vi ta till valpmetoderna igen. Undrar vad han ska säga om det?