Polletterna ramlar ner

Häromdagen tänkte jag att Sigge och jag skulle ha lite koppelträning på eftermiddagen. Det var ett tag sedan sist. Jag tror att vi båda tycker att det är roligare att vara ute på stigar och ängar och träna på våran vardagslydnad och därför blir det inte så mycket koppelträning. Men efter en dragkamp häromdagen, när vi gick på nya stigar och han bara drog och drog och inte lugnade sig förrän på hemvägen, tyckte jag att nu måste vi satsa rejält på koppelträning.

Godis, dvs Sigges matkulor i vänsterfickan och lite godare godis i höger ficka. Halsband i halvstrypmodell och vanligt koppel och så knallar vi iväg.

Sigge blir jätteglad, lycklig trippar han vid min vänstra sida och anstränger sig verkligen att gå fint. I 75 meter! Sedan börjar han dra, jag går ner på en fotbollsplan och kör lite fot och kontaktövningar för att få upp hans koncentration. Vi börjar gå en liten grusväg. Jag försöker vara konsekvent och stannar så fort han drar, han får komma tillbaka till mig och så går vi igen. Han drar igen och jag stannar. Så där håller vi på. En liten stund går han fint, sedan drar han igen. Jag stannar, försöker lugna honom, tar tag i honom och säger sakta. Han går fint i två steg…

Jag ser att han är jättestressad. Jag stannar och försöker få honom att sätta sig så att jag kan prata med honom och försöka lugna honom. Han vill inte ens ha godis. Varför drar han så? Vad har han sett?

Efter en stund ger jag upp, vänder och börjar gå hemåt, i stället för att tjata ihjäl honom. När vi svänger in på den väg som leder hemåt så börjar han plötsligt gå jättefint vid min sida. Inte ett steg för fort. Vad tog det åt honom nu? Men vi är i alla fall sams och glada när vi anländer hem.

Dagen därpå ramlar polletten ned! Det var säkert en löptik som hade gått där på vägen! Tänk att jag – efter alla tikar – inte kan lära mig att tänka i hanhundsbanor! Hur segtänkt får man vara?

För säkerhets skull inhandlar jag ett stryphalsband. Eller dressyrhalsband som det står på kvittot.

Nästa eftermiddag blir det koppelträning med dressyrhalsband och en stilla bön att vi inte ska råka ut för nya löptikspår på vår runda.

Efter några minuters promenad ramlar polletten ned hos Sigge! ”Javisst ja. Det är så här man går, fint vid mattes sida.”

Vi har en lång trevlig promenad, gör en avstickare in i skogen för att ha koppelträning på en okänd stig. Där får Sigge dagens bästa belöning! En ostmacka som ligger intill en trädstam. Blixtsnabbt fångar han bytet, sväljer det i en tugga.  Jag ser en ståltermos ligga intill och hör en motorsåg en bit bort. Ägaren till smörgåsen verkar jobba hårt. Men hade han tänkt äta mackan själv hade han väl inte lagt den obevakad på marken?