Repetitionskurs

Hur många ”stanna!” går det på en eftermiddagspromenad? Femtisex eller sjuttiosex? När Sigge och jag har våra repetitionskurser på eftermiddagarna känns det ibland som om det går många dussin ”stanna” på en promenad. Kanske för många?

Jag är envis och har gett mig den på att jag ska klara av att få Sigge att vara lydig mest hela tiden. Så nu försöker jag hålla på repetitionskurserna på eftermiddagarna. Att det är nödvändigt både för Sigge och mig, det märkte jag härom morgonen när vi kom upp på ängarna.

På långt håll ser jag min kompis och hennes lagotto Tyra på andra sidan ängarna. Det tar inte en sekund innan Sigge och Smilla också upptäckt Tyra. Jag låter dem rusa mot henne. Det är säkert hundra meter dit eller tvåhundra. För sent kommer jag på att det är alldeles för långt bort och att jag nu har noll koll på både Sigge och Smilla. Hur dum kan man vara som matte? Varför satte jag dem inte ned och väntade en stund och lät dem sedan springa iväg efter ett ”var så god”? Så tanklöst av mig!

Oerhört tanklöst visar det sig. Tyra och Sigge springer som vilda troll och har vansinnigt roligt. Lite för roligt. De hittar spår i rimfrosten och far som yra tuppar i gräset med nosarna ner i backen. Jag anar vartåt det barkar och visslar och ropar på Sigge. Han kommer inte utan följer spåret. Tyra däremot springer till sin visslande matte.

Sigge följer spåret in i skogen och jag springer efter, men han har långt försprång – och ingen polotröja att svettas i.

Jag visslar och han kommer tillbaka, stannar vid staketet och ser mycket skamsen ut, lägger öronen bakåt och ber om ursäkt och väntar på mina bannor.

Den eftermiddagen blir det tuff repetitionskurs. Sigge anar min intention och är lydig och följsam. Jag är nog i tjatigaste laget för att få godkänt som matte, men många stanna blir det på vägen. Och mycket beröm varje gång.

Han stannar och han kommer på inkallning och han går fot och han sitter kvar när jag säger till. Enda gången han inte lyder är när jag hoppar bakom en gran och visslar på honom. Han brukar gilla kurragömma, men nu är det något där framme som drar. Han sticker inte, men han kommer heller inte, utan väntar bara.

Då får det bli några inkallningar under gång och det går bra. Fast jag tror att han tycker att jag är jättelöjlig som visslar på honom när han är 12 meter framför mig och ser mig hela tiden. Men han kommer i alla fall.

På hemvägen är han ett under av följsamhet, stannar självmant och sätter sig och väntar på mig. Gång på gång under hela promenaden. Han belönas med ostbitar. För att visa att han är världens duktigaste hoppar han på stenar, pussar matte och får en godis. Han balanserar på stubbar och ser ut som min barndoms cirkuselefanter som stod och balanserade på en rund trumma.

Den stora utmaningen kommer när vi är nästan hemma. Då måste han lyda och stanna på mitt kommando, fastän stigen stryker tätt intill Tyras rastgård. Där rycker det alltid svårt i lekmusklerna och det är minsann inte så ofta som han lyder mitt stanna. Men idag gör han det. Visserligen är inte Tyra ute, men alla dofterna är ju där.

Vi går hem och firar med ett litet tuggben.