Promenad i rimfrost

December kan inte bli vackrare än så här, tänker jag när vi går med hundarna en tidig förmiddag. Himlen är vackert blekblå och trädkronorna är garnerade med tjocka lager av rimfrost. Grässtråna ser ut att vara doppade i kristyr och solen lyser lika försiktigt som en energisparlampa. Hundarnas tassar ger vackra avtryck i rimfrostgräset och jag försöker förklara för Sigge att de höga grönvita grästuvorna är alldeles för vackra för att kissa på. Men han slår dövörat till och kissmarkerar lika flitigt som vanligt.

Sigge har en lydig dag idag och stannar flitigt alldeles av sig själv. Stannar och sätter sig och väntar. Jag har förgäves försökt lära honom att strosa, i stället för att har bråttomben. Hur gör man för att lära en hund att strosa? Någon som har ett tips? I stället för att strosa blir det många stanna. Han får två chanser att stanna, sedan trampar jag på långlinan och tvingar honom att stanna. Helst vill jag ju att han ska stanna utan kommando och det är han faktiskt riktigt duktig på. Sätter han sig och väntar på mig frivilligt så får han en ostbit i belöning. Stannar han utan att sätta sig så får han matkulor. Det där tror jag han fattat, för han stirrar oavvänt på min högra ostficka när han sitter och väntar.

Sigge och jag kör våra repetitionskurser på eftermiddagarna i konsten att vara lydig. Men det är fler som skulle behöva en repetitionskurs märker jag idag. Husse och jag strosar vår vanliga väg på ängarna och jag har fullt sjå med att hålla koll på Sigge och se till att han är en lydig hund. Smilla travar efter oss som vanligt. Tror vi. Men plötsligt är det tomt bakom oss. Ingen hund någonstans. Jag visslar och ropar på Smilla. Men hon är en äldre egensinnig dam som inte brukar göra sig någon brådska när hon hittat något intressant.

Jag tar Sigge i linan och uppmanar honom att söka Smilla. Efter 75 meter markerar han och vädrar vid trådstaketet som skiljer ängarna och skogen åt. Jag ropar och lyssnar. Visst är det något där? Ropar igen och ser så Smilla komma rusande med glada skutt. Hon slickar sig om munnen och hennes min berättar att hon hittat trevligt julgodis i skogen. Hon kryper under staketet och tar sedan mina bannor med upphöjt lugn. Uppenbarligen mycket nöjd med sin lilla utflykt. Hon skulle behöva följa med på repetitionskurserna. 

Det blir lite lyssna-och-var-lydig-övningar för henne också på hemvägen. Hon kan stanna och hon kan sitta och vänta. Men blir lite bortskämd av att alla krav mest ställs på Sigge. Så hon tar för sig av livet och tigger godis när Sigge får sina berömkulor. Och oftast så lönar det sig. Men nu får hon jobba lite för berömmet.

I nästa stund ser jag Sigge stå kvar 30-40 meter bakom oss. Han är ”duktig pojke”. Jag har sagt ”stanna” till Smilla, han har hört ordet och stannat. Nu väntar han på ett ”var så god”. Ibland blir man nästan rörd över lydnaden.Han belönas med dubbel ostportion.