Algpärs

Efter en härlig promenad på stigar och i ekbackar längs Mälaren bestämmer Tyras matte K och jag att vi ska gå ner till en udde med höga klippor där Sigge och Smilla badat hela sommaren. (Ja, även deras matte när sommaren var som varmast.) Vi får lite skrämselhicka av alla komockorna i hagen vi passerar. Jag minns att en granne pratat om en stor tjur som gått där. Men han sade att tjuren var bort nu. Vi hoppas att den inte kommit tillbaka…

När vi kommer ut på udden så släpper jag Sigge och Smilla. I vanliga fall brukar jag kolla att kusten är fri, men idag är det en mulen och lite halvtrist dag och det är uteslutet att någon annan skulle valt denna plats för ett sensommardopp. Hundarna rusar ned för klipporna och hoppar i vattnet. När jag kommer efter ut på den höga klippan får jag en chock! Mälarviken är alldeles knallgrön av alger!

Jag ropar på hundarna. De står där i algsörjan och ser totalt oförstående ut. ”Det är ju nu som du ska kasta dummies matte,” säger de.

På något sätt lyckas jag snabbt få upp de förvånade hundarna på land och kopplar dem snabbt. K hann aldrig släppa i Tyra, som tur var. De står kvar och väntar. Jag är lite småchockad av algsörjan. Jag har sådan respekt för alger, sedan Smilla blev svårt algförgiftad för några år sedan. Hon låg på sjukhus i flera dygn och var mycket nära att dö.  

Hemma badar jag hundarna så att inte en enda liten alg ska finnas kvar i pälsen, torkar noga så att de inte ska slicka den blöta pälsen och sedan får de var sin tallrik filmjölk.

Jag letar efter algvarningar på SMHI:s hemsida och hittar efter en stund en algexpert som jag ringer. Han har koll på alla alger i Östersjön och Nordsjön, men kan inget om algerna i Mälaren. Vi pratar en lång stund om vad det kan ha varit för alger. Giftiga eller inte? Han har naturligtvis ingen aning, men är jätteglad att jag ringde och berättade. Väldigt intressant, säger han.

Jag ger hundarna lite mer filmjölk och hoppas vid Gud att det var ofarliga alger de badade i.

Lisbet 08-09-08