|
Dubbelspår
Dubbelspår ska bli min nya melodi.
Något som gläder Smilla,11 år.
I spårboken står hur man ska lägga ett
blodspår: först går man spåret och markerar ordentligt med snitslar.
Sedan blodar man spåret och drar samtidigt en klöv efter sig. Därpå
låter man hunden gå spåret och allra sist går man själv en vända
till och plockar ned alla snitslarna.
Jag som inte tycker att det är så himla
kul att gå flera gånger i ett spår brukar lägga spåret, markera och
bloda samtidigt. När jag sedan går spåret med Sigge försöker jag
plocka ner alla snitslarna samtidigt. Inte helt lysande, eftersom
jag märker att Sigge blir hindrad när jag stannar till för att ta
ner snitslarna. Igår fick jag istället den brillianta idén att låta
Smilla gå spåret samtidigt som jag plockar ner snitslarna.
Lugn, lugn, alla ni som protesterar åt
idén. Jag vet att man inte ska låta två hundar gå samma spår. Men
Smilla som är en äldre dam och som klarade anlagsprovet för många år
sedan. Hon behöver kanske inte träning, däremot mental stimulans.
Och det får hon av dubbelspår!
Första sträckan som Sigge spårar går
galant, nästa också även om han rundar ett träd där jag gjort
bloduppehåll. Han fortsätter säkert och bra, även om jag tycker att
han har för bråttom. När jag uppmanar honom att gå sakta, kastar han
sig plötsligt framåt i spåret. På en tiondels sekund förvandlas han
från spårhund till jakthund! Jag vrålar ”NEEEJJ!” och kastar mig
runt närmsta trädstam för att få ett avhåll på linan. Han är urstark
och jag har svårt att hålla honom. Han är jättetaggad och jag antar
att han sett ett rådjur. Jag försöker få honom att återvända till
spåret, men han drar genast iväg igen. Jag vrålar stopp och nej och
tvingar honom att stanna och sätta sig ned. Jag sätter mig på huk
bredvid honom och smeker hans bröst för att försöka lugna ner honom.
Hur ska jag kunna få honom att hitta spåret igen?
Han fortsätter med näsan högt och ägnar
sig åt luftvittring, förmodligen småsvärande åt det försvunna
rådjuret. Jag pekar i marken och säger ”spår”. Först är han tämligen
ointresserad, men till sist tar han upp spåret igen, hittar fram
till klöven och får sina tuggpinnar som belöning. Klöven får ligga
kvar till Smilla.
Smilla blir ivrig när hon får på sig
spårselen, nosar intresserat i uppsparket och börjar trava iväg i
spåret. Hon gör precis samma utvidgningar som Sigge, så förmodligen
är det hans spår hon följer. I första vinkeln tog han först till
vänster i stället för höger, Smilla gör precis likadant och hon
rundar samma träd som Sigge vid bloduppehållet. Sedan fortsätter hon
så fint. Vid sista vinkeln får hon problem – eller är det jag som
får problem? Hon verkar inte känna hur spåret går och jag kan inte
se någon snitsel. Var det månne här som Sigge blev jakthund? Vi
virrar runt en stund, sedan ser jag en snitsel och kan lotsa henne
åt rätt håll. Hon hittar klöven och bär den stolt tillbaka till
bilen. Hemma berättar hon för Sigge att hon minsann gått både
blodspår, personspår och hundspår. Och att matte i lugn och ro kunde
plocka ner alla snitslarna.
Lisbet 08-08-03 |
