Gässjakt i hällregn

Så kom då regnet vi väntat så länge på och som kanske kan sätta lite fart på trattkantarellerna. På med regnbrallor, oljerock och sydväst. Som vanligt blir vi lika förvånade över att det är så skönt ute och promenaden blir en bra bit längre än vi planerat. Jag har vanligt koppel på Sigge och inte lina, eftersom vi bara skulle gå en slinga på några stigar. Men till sist tar jag av kopplet och han uppträder som den lydiga hund han kan vara. Stannar och kommer på kommando. Härligt, tänker jag. Nu får han gå lös ända hem. Han fortsätter att vara lydig och jag är så nöjd.

När vi är några hundra meter hemifrån så drar han som en blixt ut på en åker. Jag visslar och ropar, fastän jag vet att det är lönlöst. Han har nämligen fått syn på några hundra kanadagäss i bortre ändan av åkern. Han är långt bort när jag kommer ut på åkern, jag ser honom inte.

Men jag hör!

Det hörs nämligen ganska mycket när 400 kacklande och skrikande kanadagäss lättar och stressade flyger iväg. Herregud, tänker jag, det där måste höras flera kilometer bort. Tur att ingen ser vem som skrämde iväg gässen.

Då får jag syn på min olydiga hund. I vild galopp är han på väg hemåt. Jag visslar och ropar och viftar, så att han ska se mig. Han ändrar riktning kommer emot mig.

Jätteglad och med svansen rakt upp. ”Matte, jag klarade det! Såg du, alla på en gång! Duktigt va?”

Han ser verkligen ut som om han tycker att han gjort ett bra jobb. Nöjd och belåten.

Och vad ska en matte säga? Han tvärvände ju och kom så fort han hade gjort sitt jobb.

Bra, säger jag lagom avmätt och hoppas att han förstår att berömmet avser att han kom tillbaka så snabbt.

För säkerhets skull blir det koppel på och gå fot hem. Men det tyckte nog Sigge att utflykten var värd.

Lisbet oktober 2008