|
Sigge gråhund
Det finns ögonblick när man inte älskar sin hund lika mycket som
vanligt. Och det finns ögonblick när man skulle kunna strypa den med
sina bara händer. Och så finns det ögonblick när man som hundägare
förbannar sig själv för att man slarvar. Ibland så inträffar alla
dessa ögonblick samtidigt. Så var det häromdagen.
Jag hade varit nere vid sjön och
hundarna hade simmat och apporterat och haft roligt. Det var en
sådan där varm och härlig sommardag, för oss människor i alla fall.
Men i varmaste laget för våra golden. Därför struntade jag i att
torka dem, tänkte att de kunde ligga ute på stenläggningen och kyla
ner sig medan jag gjorde mig i ordning. Av med shortsen, på med lite
mer anständiga bilkörarkläder, jag har lite bråttom ner på stan för
att hämta husse, för tillfället handikappad och ej körduglig. När
jag ska släppa in hundarna får jag en chock! Sigge går inte att
känna igen. Han är helt grå! Gråare än en gråhund. Mitt i det gråa
tittar hans ljus huvud fram. I stället för att ligga och kyla ner
sig har han rullat sig i grus och torkad lera.
I ögonblick som detta finns det många
fula ord som en matte kan ta till…
Inte kan jag skäppa in hunden, inte kan
jag lämna honom och Smilla ute en timme. Och bråttom har jag. Kastar
in gråhunden i duschen, sliter av mig kläderna och rycker åt mig
hans dyra mjällschampo och sätter igång. Tjugo (20!) minuter senare
kan man se att det är en blöt golden och inte en gråhund som står
där i duschen. Gruset och leran satt som fastlimmat i hans långa
päls. Schampot tog slut och hundratals liter vatten rann genom hans
päls. Jag torkar honom så noga jag kan, slänger på mig mina kläder
och går för att släppa in Smilla. Jag är redan 20 minuter försenad.
Då får jag nästa hjärnblödning!
Ensam ute har hon också passat på att
rulla sig, halva hunden är grå, den andra fortfarande goldenljus.
Nya svordomar, av med kläderna igen, in med hunden i duschen,
telefonsamtal till väntande husse och fram med nästa schampoflaska.
Ibland kan man hålla sig för skratt.
Drygt en halvtimme försenad backar jag
ute bilen från gården. Husse försäkrar per telefon att det inte går
någon nöd på honom.
Men det känns som om det gått mycket
nöd på mig.
Lisbet 08-07-15 |
