Konsten att gå fint i koppel

Text: Lisbet Helleberg

Jag drömmer om den dag då Sigge kan gå fint i koppel. Gå med slakt koppel hela promenaden. Det har jag gjort i snart två år nu. Det här är verkligen något som vi – jag – kämpar med, precis som så många andra hundägare. Alla drömmer vi ju om den lugna sköna promenaden när hunden går fint vid vår sida, trippar på i lagom takt och utan att dra.

Jag har gjort allt, tycker jag. Stannat så fort han börjar dra och inte fortsatt förrän han slutat. Stannat och låtit honom komma tillbaka till mig, in vid min vänstra sida igen. Jag berömmer när han går fint, klickar och ger godis. Men ibland biter ingenting. Han har så bråttom, så bråttom, vill ut i världen snabbt. Då hänger jag där i ändan på kopplet i 15 – 20 meter, sedan ilsknar jag till och blir väldigt envis och bestämd. Jag går inte om han inte går fint. Så kan man ju hålla på om man är ensam på promenaden. Men om husse och Smilla är med eller någon kompis som bara vill gå ut och gå, då kan man inte hålla på och stanna varannan eller var tredje meter. Och ibland orkar man bara inte hålla på och bråka med sin hund. Som man egentligen inte alls vill bråka med.

Finurlig halti
Det finns en lösning på det problemet. Den heter ”halti”. Haltin är en nosgrimma. Ett band går runt hundens nos och ett runt nacken, bakom öronen. Ringen att fästa kopplet i hamnar under hakan på hunden. Med den finurliga haltin på går Sigge jättefint. Drar han är det lite obehagligt, alltså drar han inte.

Första gången jag satte nosgrimman på honom gick han två meter. Sedan var det tvärstopp. Han ville inte gå överhuvudtaget. Vi tränade varje dag i en vecka. Jag mutade med godis och berömde när han gick fint. Han körde ner huvudet i dikeskanten för att få av sig eländet. Då krävdes det muntra tillrop och beröm när han följde med i kopplet. Efter några dagar gick det riktigt bra. Han accepterade haltin och travade på tämligen oberörd.

Vi har använt haltin av och till sedan i våras. Ibland ganska ofta, ibland någon gång i veckan. När det var som varmast i somras och vi gick till en badvik varje morgonpromenad fick han ha haltin varje morgon. Utan haltin drog han som besatt, eftersom han visste vad målet för promenaden var. Hem gick han alltid utan halti. Då var det roliga slut, han var nymotionerad, blöt och belåten. Då var det ingen konst att gå fint vid mattes sida hela vägen hem. Viket ju bevisar att han kan om han vill.

Bra hjälpmedel
Jag stoppar ofta haltin i fickan när vi ska ut på något som jag vet kan tagga upp honom. Haltin är ett suveränt hjälpmedel. Möter vi många hundar och han drar, då åker haltin på. Är det en ny spännande väg och han drar, då sätter jag på honom haltin. Tyvärr tror jag inte att han förstår sambandet, men jag får i alla fall en lugnare promenad. Ibland sätter jag på honom haltin, men har ändå kopplet i halsbandet.

Jag fortsätter att träna ”gå fint”. Men jag gör det helst när jag är ensam och kan stanna hur många gånger som helst. Jag tränar mycket på ”sakta” och äntligen börjar det fungera ganska bra. Han saktar in, även om han ibland bara går sakta några meter. Vi tar våra ”fostringsrundor” på en halvtimme eller så på eftermiddagarna och då skärper han till sig och visar att han kan gå riktigt fint i slakt koppel. För att redan nästa morgon dra jättemycket när vi ska ut på morgonpromenad. Han drar alltid mycket mer på morgnarna, när världen är ny och ett nytt härliga äventyr väntar bakom kröken. Då kämpar jag vidare, tvingar honom att gå vid min sida eller bakom mig. Han får gå så tills han lugnat ner sig, då kan han få lite mera svängrum.

Ständigt bråttom
Sigge är en ivrig, intensiv och nyfiken hund. Jag tror han kommer att ha bråttom hela livet. Och därför tror jag att vi får fortsätta kämpa med att gå fint i koppel och med halti. Länge, länge.

Hundar är olika. Vår Smilla har aldrig dragit i kopplet. Hon har alltid trippat på så fint. Inte en enda timme har vi behövt träna på att gå fint. Det gör hon av sig själv. Det gjorde vår första golden Alma också. Medan däremot golden nr två, Fanny, var precis som Sigge. Ivrig, intensiv, nyfiken. Hon drog jämt. Vi hade en ”gå-fint-sele” till henne, men den var inte särskilt bra. Då är haltin mycket bättre.

Man måste acceptera att hundar är olika och har olika bråttom ut i världen. Liksom man måste acceptera att hussar och mattar är olika. En del är bättre än andra på att tämja sina draghundar. De har en naturlig auktoritet, som vi andra saknar. Då får man kämpa på. Använda halti och samtidigt envist träna sin hund i konsten att gå fint i slakt koppel. Vem vet, en vacker dag kanske drömmen blir sann.

Drömmen om hunden som alltid går fint.

Oktober 2008