Förbjuden jakt

Hemma igen efter vår semesterutflykt kan vi knappt bärga oss, hundarna och jag, innan vi får ut och trampa våra vanliga stigar i vår vanliga skog. Vi träffar Tyra och hennes matte K på vägen och går gemensamt upp till en inhägnad där vi vet att vi kan släppa hundarna. I det vackra området runt inhägnaden avslöjar högar av fårlort att här finns det specialister på att hålla hagarna och markerna öppna och välbetade.

I inhägnaden släpper vi hundarna, Smilla och Tyra nosar intresserat runt och kollar vilka fyrbenta som varit här på sistone. Sigge rusar iväg mot gärdesgården som hägnar in området, en vik av Mälaren skymtar några hundra meter bort. Jag blir rädd att han tänker ge sig iväg på badutflykt. Han har hoppat över den där gärdesgården förr…

Jag kallar in honom, han kommer snabbt, men ger sig lika snabbt iväg igen. Han springer längs gärdesgården, bort mot färisten och rusar över den medan jag förgäves ropar på honom. Jag blir rädd och är övertygad om att han är på väg ned till Mälaren för att bada. Jag slänger Smillas koppel till Tyras matte och säger ”Vi ses!” Springer över färisten och tar stigen ner mot Mälaren. Visslar och ropar. Då hör jag ett klapper av hovar bakom mig, vänder mig om och ser en förskrämd fårskock som rusar genom ekskogen. Jag fortsätter stigen men ser inte den förbaskade hunden någonstans. När jag efter en minut får överblick över stigen och Mälaren så finns där ingen Sigge. Så långt kan han inte ha hunnit tänker jag och vänder tillbaka.

Då kommer han mot mig, glad och lycklig, viftar på svansen. Jag kopplar honom och vi går tillbaka upp mot gärdesgården och inhägnaden. Där står K och skrattar. ”Sigge har jagat alla fåren,” säger hon. ”En hel skock satte han fart på.” Jag skrattar inte. Men jag tycker lite synd om de förskrämda fåren och tackar en särskild makt för att fårägaren inte såg oss.

Någon vecka senare passerar husse och jag och hundarna ”fårområdet”. Jag håller hårt i Sigges koppel och markerar att det är slutjagat. Vi möter får på flera ställen i ekskogarna och Sigge håller sig alldeles lugn. Inte det minsta nyfiken. Kanske blev han trots allt lite skrämd av fårskocken han jagade? Kanske ville han bara leka med fåren och de blev rädda och satte iväg?

Lisbet september 2008