Lös och lydig

Text: Lisbet Helleberg

I elva månader har jag haft nödbroms på Sigge när han varit lös. Nödbromsen är en 15 meter lång plastlina, som alltid släpar efter honom. Lätt att trampa på om han försöker sticka eller inte stannar när jag säger till. Och lätt att ta tag i vid hund- och människomöten.

Jag köpte linan i november i fjol när han hade stuckit efter en tax, som alldeles uppenbart var ute på jakt. Sedan dess har han haft den varenda dag. Linan är och har varit en trygghet för mig. Jag vet att jag (oftast) kan få stopp på hunden. Vi har hela tiden tränat inkallning och annan lydnad med linan på. Låtsats som om den inte fanns.

Idag när Sigge och jag skulle ut på eftermiddagen och njuta av solen och lössläppthet på ”våra” ängar, som äntligen, äntligen är kofria igen, bestämde jag mig för att låta linan ligga kvar i ryggsäcken. Och tänk så bra det gick! Han var så lydig och följsam och gjorde allt för att vara matte till lags.

Långa stunder gick han fot vid min sida, utan att jag bett honom om det. Han stannade självmant när han förstod att han var lite för långt framför mig och han kom så fort jag ropade.

Jag var salig och lycka och belåtenhet. Tänk att allt tragglande burit frukt. Tänk att han lärt sig! Jag känner mig som en duktig matte, nåja, halvduktig då. Jag känner att jag har en duktig hund som kan och vill. Jag kommer att fortsätta att ha lina på honom när jag är ute med båda hundarna. Men på eftermiddagarna när vi är ensamma ska vi fortsätta att träna på ”lös och lydig utan lina”.

Mitt mål är att han ska kunna gå lös och vara duktig när han är tre år och borde vara vuxen.

Jag börjar tro att vi kan nå det målet…

Oktober 2008