Lurad

Jag hade tänkt blogga lite om Sigges och min kantarellkurs. Men nu är jag så arg så jag kan inte skriva om några kantareller!

Jag är jättearg och Sigge är besviken.

För en timme sedan gick vi ett blodspår som jag hade lagt till honom tidigare på dagen. Ett svårt spår, genom halvmeterhögt gräs blandat med hallonbuskar, torrt ris, täta smågranar och mera gräs. Och ännu eländigare terräng och så äntligen lite härlig mossmark och ganska gles skog på slutet. Det blev många vinklar p g a den krångliga naturen.

Det var tre veckor sedan vi senast gick ett blodspår och Sigge hade lite problem här och var. Men de flesta svårigheterna klarade han av, fastän jag fick lotsa honom rätt genom det täta granbuskaget. (Varför la jag spåret där? Fanns det verkligen ingen annan framkomlig väg?)

Han gick koncentrerat och väldigt bra de sista 100 – 150 meterna. Så stannar han plötsligt, nosar och nosar runt en liten gran, nosar ännu mer. Då ser jag att det är den granen som jag knutit fast klöven i och som jag märkt med en blå och en röd klädnypa i toppen.

Men det finns ingen klöv! Och inga snitslar!

Jag berömmer Sigge jättemycket och ger honom medhavda tuggpinnar och ett par märgben och berömmer igen. Plockar av honom spårsele och lina och visar tydligt att spåret är slut, medan jag högt och ljudligt förbannar den gräslige hundägare som varit där och snott klöven! Hur kan man vara så gemen?

Klöven var ordentligt fastknuten i granen för att inte något djur skulle kunna ta klöven. Och OM det nu skulle ha varit ett djur som tagit klöven, vad skulle djuret med klädnypor till?

Jag trodde inte sånt här kunde hända! Jag är fortfarande jättearg när jag går till bilen och när jag kommer hem. Arg och besviken.

Nu ligger Sigge utslagen på stenläggningen ute och sover djupt. En välförtjänt sömn efter ett duktigt arbete.

Men jag hoppas verkligen att det är någon ”skogstjuv” som inte får en välförtjänt sömn i natt. Utan en jobbig, sömnlös och ångerfull lång natt.

Lisbet 08-06-23