Sjukskriven och kissnödig

En måndagkväll när jag gick ut med Sigge och Smilla för kvällskiss på gården såg jag att Sigge haltade och jag undrade vad han gjort. Jag undersökte tassen men kunde inte se något speciellt. Morgonen därpå gick han på tre ben. Akuttransport till Ultuna, snälla veterinärer undersökte och klämde, röntgade och ultraljudsundersökte vår neddrogade hund.

Sigges högra framtass var rejält svullen och de såg att han hade en varböld mellan tredje och fjärde tån. Men vad som hade orsakat bölden det fick vi inget svar på. Han opererades och på kvällskvisten fick vi hämta hem honom. Han linkade fram och hade ett fint bandage på högerfoten, gult med tassar på. Omtöcknad somnade han i favoritkorgen – utan den obligatoriska ”tratten”. Han hade så ont i tassen att han aldrig skulle komma på idén att försöka slicka på bandaget.

Morgonen därpå skrek han rakt ut när han skulle ställa sig på foten. Arma hund! Han ville inte gå ut och kissa, låg kvar i korgen, sjukskriven. Han hade inte kissat sedan förmiddagen dagen innan och vi förstod att blåsan var tämligen full. Vi satte en plastpåse på bandaget och husse fick släppa till en stor röd, tänjbar sportstrumpa som vi trädde utanpå och så försökte vi få ut honom på tomten. Han stapplade några steg på tre ben och jag försökte förgäves leda honom till närmsta buske. Han stod som förstenad. Gick inte att rubba. Vi försökte locka honom med att få Smilla att kissa först, eftersom han alltid kissar ovanpå hennes pöl. Sigge stod kvar, olycklig och kissnödig och kunde inte komma på hur han skulle bära sig åt för att kissa. Att stå på två framben och lyfta ett bakben var helt uteslutet.

Vid tredje eller om det var fjärde försöket så kissade han till sist. Tre-fyra liter eller så. Det tog aldrig slut. Men han upptäckte att han kunde kissa utan att lyfta på benet. Då hade det gått ca 20 timmar sedan han kissat senast.

Efter det åkte vi till Ultuna igen och bad om smärtlindring, eftersom han hade så förtvivlat ont. Vi ville också ha hjälp att byta bandage. Att vi själva skulle klara av bandagebytet på den av smärta skrikande hunden var inte ens att tänka på.

Sigge fick smärtlindringsplåster på ryggen, en spruta i väntan på att plåstret skulle ha effekt och nytt fint bandage. Det var bara ett ”aber” – han var tvungen att ha tratt, eftersom plåstret innehöll gift och han absolut inte fick slicka på det.

Jag vet inte vad som var värst, tratten eller tassen. Grät gjorde han i alla fall. Mest hela natten.

Lisbet 24 september 2008