Smilla ser ut som Pluto

Efter sju timmars bilresa genom ett otroligt vackert och försommargrönt Sverige är vi hemma igen.

Jag hoppar ur bilen, öppnar kompostgallergrinden in till naturtomten på baksidan och släpper in Sigge och Smilla, som rusar in. Lyckliga nosar de runt, småkissar här och där, kollar på sina stubbar och leksaker och dofter som bara de känner, medan husse och jag packar ur bilen.

När allt är inne och det värsta urpackat ropar jag in hundarna. Det är länge sedan det var matdags. Jag häller upp maten, men när jag ska ställa ner matkopparna får jag syn på Smilla som ligger på golvet. Hon ser ut som Pluto! Nosen är groteskt svullen

Hon har sett ut så en gång förut, så jag förstår genast att hon är ormbiten. Ringer till Ultuna som säger kom! Vi är där på en kvart, det är helt lugnt på akuten. Tre veterinärstudenter och en receptionist kommer till vår hjälp.

De undersöker Smilla, lyssnar på hjärta och lungor, tar tempen på henne och frågar ut mig. Smilla låter sig undersökas och viftar till och med på svansen, som den gulliga retriever hon är.

Efter en liten stund kommer jourhavande veterinär, hon ger Smilla en rejäl kortisonspruta och talar om att de tänker lägga in henne. Hon ska få dropp och smärtstillande och de ska kolla henne en gång i timmen under natten. Ring klockan 11.00 i morgon, säger hon.

Jag säger adjö till Smilla, som tvärnitar när veterinärstudenterna försöker ta med henne till ”inläggningsavdelningen”. Hon tittar på mig med stora ögon. Vad händer nu?

Hemma har vi en heltossig Sigge. Han springer ut och in, ut och in, nosar, skäller, letar efter Smilla. Hon har funnits vid hans sida sedan han kom till oss för snart två år sedan. Och nu finns hon inte där!

Han kommer inte till ro. Oroligt far han runt i huset och utanför. Till sist måste jag ta fram barska rösten för att få honom att lägga sig ned i hundkorgen och vara stilla.

Medan jag var på Ultuna har husse gått runt på tomten och letat huggorm, krattat och bökat. Det har varit tyst och lugnt på vår tomt i en vecka. Inga springande hundar, inga klampande människor. Bara sol och vitsippor. Kanske ett paradis för en nymornad huggorm?

Innan vi lägger oss ringer husse till Ultuna för att höra hur Smilla mår. Hon mår efter omständigheterna bra, säger de. Men hon kommer inte till ro. Hon vägrar envist att lägga sig ned. Hon bara står stilla i sin bur.

Arma hund! Jäkla orm!

Lisbet 08-05-07