Snöstrapats med jättepuls

Termometern visar på -3, nysnön mäter minst 4 decimeter. Sigge och jag går iväg ensamma, Det blir en jättekämpig pulspromenad upp till ängarna. Vi har en matte och en svart hund framför oss och Sigge får väldigt bråttom. (Det är en hundkompis, det känner ju Sigge på doften, men inte jag.) Så fort han drar stannar jag, tvingar honom att gå bakom mig på stigen. Gång på gång försöker han smita förbi mig i snön. Jag pulsar, näsan rinner, hjärtat slår och Sigge drar. Inte någon drömsits direkt. Jag tror jag stannar 25 gånger på den knappa kilometermetern upp till ängarna. Jag är sträng och kräver att få gå först på stigen. Det är otroligt jobbigt att pulsa i den höga nysnön och den bit som i vanliga fall tar en kvart, tar idag en halvtimme.

När vi kommit så långt att jag kan släppa Sigge rusar han iväg, men vänder när jag ropar. Jag ser då en annan matte med svart hund korsa ängarna. Jag har ingen lust att koppla Sigge, utan försöker ge det andra ekipaget litet försprång. Sedan pulsar vi vidare, snön går över mina höga kängor. Det är minst 4 – 4.5 decimeter snö att ta sig igenom för varje steg. Mitt hjärta slår allt snabbare och jag är oerhört andfådd. Då sticker Sigge! Jag vrålar och visslar, övertygad om att han tänker springa ikapp den där andra hunden. Det står oerhört klart för mig att jag inte har en chans att hinna ikapp.

Men Sigge ska till sorkhålen, det var därför han hade så bråttom. Han nosar och nosar men när han ser att hans arga matte närmar sig kommer han fint springande. Nu blir det koppel en liten stund. Vi stretar fram i hård motvind och djup snö. Efter några hundra meter vet jag exakt hur Marcus Hellner kände sig när han vann Världscupsloppet i längdåkning i Gällivare häromdagen. Jag är totalt slut. Utpumpad. Måste stanna gång på gång och vila. Men jag är envis och vägrar gena. Sigge som inte förstår varför matte stannar ideligen väntar snällt. Vi är ensamma i snölandskapet. Ekarna är så vackra i sina snökläder, varje större grästuva är ett litet konstverk. Jag njuter av vinterdagen medan hjärtat slår fort, fort. Jag har nog 250 i puls.

Efter en stund får vi äntligen medvind och vi pulsar på i solskenet. Sigge är nära mig och lydig. Jag litar på att han inte drar iväg, jag tror det är för jobbigt också för honom att plöja sig fram genom snön.

Till sist är vi hemma igen. Den promenad som brukar ta en timme och en kvart tog idag en timme och tre kvart. Men den var jobbig som en femtimmars. Jag är våt på ryggen av svett, håret klibbar under mössan, dunhandskarna är blöta inuti. Vilka strapatser man utsätter sig för som hundägare!

Dags nu att ta ut Smilla på en promenad på plogade vägar. Sigge får vara hemma och sova.