Lydig ensamhund

Text: Lisbet Helleberg

Husse har arbetsvecka och Sigge och jag går på ensampromenad utan Smilla. Vi har bestämt att hon ska slippa förmiddagarnas långpromenader. Hon får ett tuggben i muta och löfte om en mer anpassad äldredamspromenad när Sigge och jag kommer hem. Hon såg nöjd ut när vi stängde dörren. Jag har flexikoppel på Sigge. Det har jag inte använt på drygt ett år, men nu tänker jag testa att ha honom lös utan lina. Men för säkerhets skull blir det långkoppel upp till vägen och ängarna.

Stigen är frusen och jag njuter av att inte längre slira runt i den tjocka leran. Det var tre minusgrader när vi gick hemifrån. Jag släpper Sigge när vi är uppe på ängarna och han travar så fint strax före mig. Stannar då och då och rullar sig i den frusna snön och njuter av den nya upplevelsen som snön innebär. Vi kastar pinnar och gör lite nyttiga övningar och går sedan i solen och njuter av den vackra kristallklara morgonen.

Sigge skuttar runt omkring mig hela tiden och håller sig nära. Jag undrar om han tror att vi är ute på träningsrunda. Enda gången det bara är Sigge och jag är ju när vi är ute och tränar vardagslydnad. Vi fortsätter med lite övningar och lite lek. Eftersom Sigge sköter sig exemplariskt får han fortsätta att gå lös nästan hela stigen hem. Jag kopplar honom när vi kommer till bebyggda trakter, Vi behöver ju inte utmana ödet så här första dagen utan långlinan. Han travar på utan att dra och får extra beröm för det.

Hemma väntar Smilla och vi går alla tre på en lagom äldredamspromenad.

Den visar sig värd en alldeles egen text…

November 2008