Som förgjort

Det är nog inte Guds mening att Sigge och jag ska hålla på med viltspår! Nu har vi misslyckats för tredje gången i rad! Förra veckan var det någon illasinnad som knyckt både klöv och slutmarkeringar. Gången efter gick Sigge bra i spåret nästan ända till slutet, då tappade han plötsligt bort sig helt och jag hade inte markerat ordentligt hur jag lagt spåret. Så där stod vi och visste varken ut eller in. Han tog inte upp spåret och jag visste inte åt vilket håll det gick! Så får man bara inte bete sig som hundförare. Vi vimsade runt ett tag och försökte leta efter spår och snitslar, men det var lönlöst. Jag visste ungefär var spårslutet var och lotsade oss i närheten och så hittade Sigge både spår och spårslut. Han fick beröm och tuggpinnar att smaska på. Matte fick sig bara en rejäl näsbränna.

Nyss var vi ute i skogen igen för att gå spår. Den här gången hade jag inte lämnat något till slumpen. Jag hade stegräknare, så jag kunde gå ungefär 100 meter på varje sträcka. Jag ritade spåret i en anteckningsbok och skrev upp hur många steg det var på varje delsträcka. Jag markerade spåret duktigt och småsvor över terrängen som mest bestod av gräs, nedfallna träd och grenar. Inte förrän på fjärde sträckan kom mossmarken. Då passade jag på att göra ett bloduppehåll på sju – åtta steg. Fortsatte sedan och hittade en död gran som jag band fast klöven i.

Efter knappa fyra timmar var det dags. Sigge nosade sig igenom högt gräs och liljekonvaljeblad, missade första vinkeln, men hittade så spåret igen och vi fortsatte. Han var lika ivrig som duktig, vi korsade en stig utan bekymmer och närmade oss slutet. Då drar han iväg! Linan glider ur min hand och Sigge försvinner med blixtens hastighet bort genom den täta skogen.

Kvar står en förbluffad och ilsken matte! Dj-a hund! Ingen visselpipa har jag heller, det behöver man ju inte när man ska spåra. Jag står kvar i spåret och vrålar och ropar, allt argare. Ingen hund i sikte, inga grenar som knäcks av en framrusande hund, inget flåsande i skogen. Vrålar på honom, kollar klockan och hoppas att han inte fastnar nånstans.

Efter några minuter hör jag honom, han kommer springande mot mig. Så där gör man inte, säger jag ilsket. Han kryper ihop och jag håller ner hans huvud mot marken och väser i bästa Cesarstil ”Tjiii!” och hötter med hela handen. Han får ligga så, medan jag försöker samla tankarna. Vad i all världen ska jag göra nu?

Sigge är helt slut – jag undrar hur långt borta han varit. Han får ligga och flåsa någon minut och sedan försöker jag få honom att ta upp spåret igen. Han bara tittar på mig. Är du inte riktigt klok matte? Jag ser blodfläckar på ett blad och pekar på det och säger ”Spår!” Snabbt följer han spåret ca tio – tolv meter till spårslutet. Hittar klöven och får sina tuggpinnar.

Men så värst mycket beröm får han inte. Jag är fortfarande arg.

Lisbet 08-07-11