Otillåten sorkjakt

För ett tag sedan skrev jag om den lydiga ensamhunden Sigge. I tre dagar var han ett under av lydnad. Men, det var då det! Nu kan jag skriva en hel uppsats om den olydiga sorkjagande totaldöva Sigge. Jag brukar inte bli arg på hundarna, men nu har jag flera dagar i rad varit riktigt arg på Sigge. Istället för att trava på och vara tämligen lydig när vi är uppe på ängarna så sticker han på olovlig sorkjakt. Han har varit intresserad av sorkarna länge och ett tag tänkte jag att han får väl nosa runt och smågräva, det är ju en naturlig instinkt och något skoj kan han ju få ha. Jag fortsatte promenaden och lämnade den sorknosande hunden och efter några minuters grävande kom han ifatt mig. Det var då det!

De senaste dagarna har han stuckit ifrån mig ett antal gånger. Han sticker blixtsnabbt flera hundra meter bort till sina favoritsorkhål. När jag visslar så tittar han inte ens upp, han är totalkoncentrerad på sorklukten. Jag springer och hämtar honom och bannar och säger åt honom att gå vid min sida. Och det gör han. I ett par tre hundra meter. Sedan tvärvänder han och springer tillbaka. Där står jag och vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur ska jag tackla den olydiga hunden med det intensiva sorkintresset?

Häromdagen fick jag honom att gå lös vid min sida så fint, så fint. Men efter några hundra meter av fint trippande vid sidan, tvärvänder han och rusar bort över ängarna, över en liten bro och fram till sitt allra bästa sorkställe. Att en hund kan vara så beräknande! Låtsas vara världens lydigaste och sedan när matte andas ut, dra iväg med blixtens hastighet. Han tappar hörseln totalt när han drar. Struntar helt i rop och visslingar. När jag är på väg fram till honom, lika ilsken som upprörd, så kommer han snabbt fram som för att blidka mig. Men jag är oblidkbar, åtminstone en stund. Efter sorkjakten är han är lydig som bara den, försöker ställa sig in och visa hur lydig han är. Går fot frivilligt. Och när han lite senare går ett par tre meter framför mig, så stannar han ideligen och väntar på mig.

Jag anar att i morgon upprepas samma beteende. Och jag grubblar på hur jag ska lösa det här. Jag vill ju att han ska kunna gå lös och slippa koppel. Men hur får jag honom att vara lös nära mig och strunta i sorkarna. Det frågan kämpar jag med samtidigt som Sigge håller på att nöta ut nosen av allt bökande nere i sorkhålen.

Enda alternativet är att gå någon annanstans där det är sorkfritt. Men det är ju att kapitulera och det vill jag inte. Det brister i ledarskapet säger naturligtvis de som kan det här med hundar. Ja, ja, det är väl så det är.