Farliga spöken i skogen

Nu har Sigge fått papper på – och applåder för – att han har känd mentalstatus. Det är mer än vad hans matte har.

Så där alldeles lätt var det inte att erövra pappret, tycker Sigge.

Vi var på mentalbeskrivning i Goldenklubbens regi, en härligt varm söndag. Mentalbeskrivning gör man framför allt för att uppfödaren ska veta hur avkomman blev efter en viss mamma och pappa. Man tittar på hur hunden tar kontakt, om den vill leka, om den är nyfiken, hur den reagerar på överraskningar, skrämmande ljud och skott.  Och på vita spöken.

Sigge har inte någon våldsam lust att leka med testledaren, tittar mest på henne. Men när de släpper iväg en röd plyschhare på stigen, då vill han leka! Full fart framåt. I nästa moment hoppar en levande ”fågelskrämma” fram ur buskarna, flaxar med armarna och hoar lite. Sigge är totalt ointresserad. Funderar på om det inte finns något bättre att göra. När fågelskrämman vill leka ignorerar Sigge honom totalt. I nästa sekund får han syn på den röda haren som ligger kvar på stigen, rusar fram till den och försvinner neråt stigen. Jag ropar, men Sigge kommer inte. Jag går och letar efter honom och hittar honom badande i en liten bäck. Sådant får man inga applåder för.

Vi fortsätter banan fram och när överraskningen Humpe plötsligt dyker upp från ingenstans framför nosen på Sigge blir han skiträdd för att uttrycka det milt och flyr bort från mig. (Humpe är en blå overall, uppspänd mellan två plankor som bara flyger upp.) Vi kämpar en bra stund med att han ska avreagera, vi går omvägar runt  Humpe, gång på gång. Sigge vill inte gå nära den otäcka overallen. När den sedan säckar ihop och blir en blå trasa mellan plankorna, kommer Sigge fram till mig där jag sitter vid det blå tyget. Men nosa på det gör han inte.

Nästa moment är ett jätteskrammel. Några kastrullock dras över grova kättingar på något som ser ut som en stor sängbotten. Både Sigge och jag hoppar till när skramlet bryter ut. Sigge flyr framåt stigen, jag ser honom inte ens när jag får order att gå fram mot ”sängen”. Så småningom kommer Sigge fram till mig och vi tittar på det som nyss lät så illa.

Därefter väntar spöken på oss, men det vet inte Sigge. Vi stannar i en liten glänta i skogen, står stilla och väntar. Då dyker de upp bakom var sin buske, en till vänster och en rakt framför oss. Stora, hiskeliga vita spöken med svarta ögon och svarta munnar. Sigge tittar bara, morrar lite, men står kvar och tittar. När spökena kommer närmare lägger han sig ned. När spökena är riktigt nära blir han rädd och går undan. När jag går fram till det ena spöket och tar av jättemössan och pratar med spöket verkar han inte ett dugg nyfiken. Till sist kommer han fram, nosar på spöket, men vill inte hälsa.

Sedan ska vi leka igen, medan de ska kolla om han är skotträdd. Men Sigge vill inte leka. Så jag får springa runt med honom i ring mellan några träd. Två skott brinner av, han reagerar, men blir inte rädd. Sedan står vi stilla medan de skjuter två skott till. Inte heller nu blir han rädd. Jättebra, jag var så rädd att han skulle vara skotträdd.

Sigge får applåder och jag får protokollet och sedan åker vi hem.

En av oss är dödstrött. Och har diarré på natten.

Lisbet 08-06-03