|
Sigges arma svans
Det började med en hel dags lycka och
slutade med flera dagars olycka.
Vi hälsade på goda vänner på en ö i
Roslagen, härligt sommarsvenskt med lusthus, syrenberså, egen
sandstrand och brygga. Hellyckliga Sigge rusade ut i vattnet, Smilla
gjorde likadant, fastän med lite försiktigare steg. Sigge badade med
barnbarnen, sprang i vattnet, upp på stranden, ner i vattnet igen,
upp på stranden, ut på bryggan, upp på stenar, ut i vattnet. Sprang,
gick och simmade. Makalöst lycklig över att få bada så mycket han
ville.
Så fort barnbarnen badade, badade
Sigge. Och när barnbarnen rodde i viken i en liten eka, sprang Sigge
efter och såg ut som om han trodde att årorna var någon ny sorts
apporteringsverktyg. Barnen rodde och Sigge ömsom simmade, ömsom
sprang bredvid eller bakom båten. Vilken rolig dag!
Men dagen därpå var han sig inte
riktigt lik. Jag tyckte att hans svans såg lite konstig ut, men
inte förrän fram på eftermiddagen såg jag att han hade vattensvans –
eller svansförlamning som det också kallas. Den stora tjocka pampiga
svansen hängde bara rakt ned som ett visset löv. Hur glad han än var
kunde han inte vifta på svansen. Arma hund.
Smilla har haft vattensvans tidigare
och jag minns att det tog ett tag innan det gick över. Jag tänkte
faktiskt på vattensvans när Sigge sprang så ohejdat i vattnet, men
tröstade mig med att ryggen mestadels var ovanför vattnet. Men det
spelar tydligen ingen roll. Det var ingen tvekan om diagnosen.
Nånstans i mitt huvud ringde en liten klocka som sa att det nog var
bra med inflammationshämmande medicin. Vi kollade med Ultuna om
Sigge kunde få hjälp av Smillas antiartrosmedicin Norocarp . Jodå,
en femdagarskur, lugn och ro och koppelpromenader, det skulle
hjälpa.
Sigge tog det lugnt alldeles av sig
själv. Sov och sov. Låg på hallgolvet och i korgen. Inte likt honom,
som är vår utehund och alltid ligger ute. Efter ett par dagar hade
medicinen hjälpt, när den stora svarta bernersennen Gizmo dök upp på
kvällspromenad utanför staket, då minsann åkte Sigges svans rakt
upp.
Efter en diarrénatt bestämde vi att
Sigge var frisk och det blev inga mera Norocarp. Sigges mage tackade
för det och nu viftar han på svansen precis som vanligt igen.
Sigge har säkert inte lärt sig något av
detta, hans matte har däremot fått sig en läxa. Heldagsbad ska vi
inte ägna oss åt i fortsättningen. Tyvärr.
Lisbet 08-07-24 |
