Hur tänker en unghund?

Duggregnet ligger som en våt filt över hela nejden. Husse och Smilla ska åka bil till ängarna, för att Smilla ska få en lagom lång adventspromenad.

Sigge som har varit så lydig de senaste dagarna och totalt struntat i sorkarna tappar allt vett och sans när vi kommer upp på ängarna och drar omedelbart till bäcken för att leta vattensork. Jag kramar nyckelbrickan i handen och planerar mitt utfall. När jag närmar mig kommer han genast. Jag står där med långnäsa, snopet att inte kunna ta honom på bar gärning. Han får gå fot med mig och är lydig. Ett tag. Sedan drar han med värsta farten till ett sorkställe där han inte varit på ett par månader. Minst hundra meter bort. Jag blir riktigt arg och rusar efter med nyckelbrickan i handen. Han tvärvänder förstås när jag kommer, inte en chans att jag kan kasta brickan på honom och skrika Nej! som planerat.  Men jag skäller på honom och han får lägga sig ner och skämmas en stund. Jag är sträng och bestämd och arg och husse och jag bestämmer att nu är det nonchalans som gäller. Ingen uppmärksamhet alls.

Sigge fattar galoppen. Gör inga försöka alls att ta sig till några sorkhål. Jag säger ”bra” när han går fint, men han får inget godis. Och det blir ingen lek med pinnar. Efter ett tag kommer vi till några stora stenar där jag alltid brukar leka med hundarna. När Sigge hoppar upp på den första stenen, säger jag bara avmätt ”bra” och sedan fortsätter jag. Han kommer efter, men drar omedelbart bort mot det allra första sorkhålet. Flera hundra meter!

Så fungerade den nonchalansen! (Jag skulle väl ha kopplat honom från början förstås.)

Naturligtvis kommer han emot mig, när jag närmar mig sorkhålen och jag får ingen användning för min nyckelbricka den här gången heller. Kastplanering är nog inte min starka sida. Inte nonchalans heller, tänker jag senare. Om jag hade gjort som jag brukar, sagt duktig hund och givit Sigge en godbit när han stod där på stenen och sedan fortsatt till de andra stenarna som vi brukar, då hade jag haft honom nära mig och uppmärksamt hade han gått fint och väntat på berömgodis. Nu fick han ingen utdelning på att han var duktig där han stod på stenen. Ingen lek och inget godis och då drog han. ”Leker inte matte med mig, då leker jag väl med mig själv” tänkte han och drog till sin allra bästa lekplats, sorkhålet i bäcken. Tänkte han så? Naturligtvis inte, men hur tänkte han? Hundar gör ju sådant som de får utdelning på, nu fick han ingen utdelning på stenen. Då skaffade han sig sin egen utdelning.

Behöver jag säga att jag hade en mycket lydig hund på stigen hem?